Mats Johansson: Att blunda för tiggeri är faktiskt ingen lösning

Jag minns tydligt mitt eget illamående och hur jag ständigt funderade kring den förnedring som jag såg. Förnedring och den desperation som ofta lyste i ögonen på den som satt där i kyla och fukt.

Tiggeriet accelererade runt 2010 efter EU:s utvidgning i kombination med finanskrisen utveckling och främst effekterna i södra Europa. Under de senaste tio åren har de flesta av oss genomgått en tillvänjning som gör att upprördheten numera har ersatts. Numera reagerar vi knappast. Den totala förnedring som denna fattigdom innebär har blivit vardag i vårt samhälle.

Givetvis utnyttjade tidigt främlingsfientliga krafter situationen och krävde enkla förbud som lösningen. Denna förenkling stängde konstruktiva diskussioner och förslag kring att både bekämpa fattigdomens orsaker i hemländerna men också själva företeelsen att sitta och tigga.

Ingen ska behöva förnedras och försöka få ihop sitt livs uppehälle i en pappmugg utanför en affär. Kring detta faktum borde alla snabbt kunna bli eniga.

Sen borde vi orka diskutera olika metoder för att både fortsätta arbetet med deras hemländer. Men också hur kommunerna ska kunna arbeta med de människor som faktiskt sitter och tigger.

Eskilstuna har valt en väg. Om det är rätt kan ingen veta. Men dom är modiga nog att göra något för att kunna bryta förnedringen för tiggarna. Med deras modell så kommer dom i kontakt med individen och kan göra något. Givetvis räcker det inte med bara tillstånd och en avgift.

Det är ett första steg som sedan måste fyllas med konkreta åtgärder för att ge individen tillbaka sin värdighet och möjliga framtidstro.