Annacarin Leufstedt: Det kommer att hända igen
Det viktiga debattinlägget är skrivet av Sven Olov Karlsson; journalist, författare och med personlig erfarenhet av den stora skogsbranden 2014. Den som många menade var den värsta som kunde hända. Och som nån sannolikhetskalkyl på det, att det därför redan hade skett. Inte ens en jättebrand här, fick alltså sätta agendan här.
Så för att citera ur artikeln: ”Trots alla dyrköpta erfarenheter av jättebranden 2014, trots att vissa smärre självklarheter kommit till stånd, som lite samarbetsförmåga organisationer emellan, tycks vi nu åter underlägsna, hjälplösa, slagna till slant.”
Och samtidigt som i bästa fall fler åtminstone i dessa brinnande dagar kan erkänna att ostoppbara jättebränder beror på klimatförändringar som skapar hettan som snustorkar naturen, vill man fortfarande ogärna se också nästa orsakssamband. Sven Olov Karlsson är däremot tacksamt tydlig om kopplingen mellan skogen som bränslet och en skogsindustri som inget lärt.
Sveriges skog är fortfarande en nästan lika hög och nästan lika gammal och över långa avstånd sammanhängande renodlad barrskog i platta landskap. Ett smörgåsbord för elden. En röd matta för tjurrusande eldstormar och megabränder. För skogsbruk och industri tar inte lärdom, och håller inte heller skogar så glesa att bränder kan skäras av innan de når mark utan bränsle.
Och givetvis begriper också andra det. Att skogsbruket måste göras om och fabriken lära sig.
För såklart det inte är smart att röja bort lövträden och skapa monokulturer av barr ”som kan bära en eld åttio meter i minuten.” Och såklart också skogsindustrin ska ta konsekvenserna. Det kan inte bara vara en samhällskostnad att betala för att rädda en skog som inte går att släcka. När skogar brinner är det nog i synnerhet en exploaterande skogsindustri som ska visa ansvar.
För nästa gång kommer.