Han blev näst mäktigast

Vid något tillfälle på 70-talet ska Olof Palme, Strängs och landets statsminister då, ha sagt något med den innebörden.

Erik Åsbrink, senare själv finansminister i tre år på 90-talet, har skrivit en bok om Gunnar Sträng, utgiven på Albert Bonniers förlag. Ett tag, på 70-talet, jobbade för övrigt Åsbrink för Sträng, på finansdepartementet.

Sträng höll hårt i statsfinanserna. Under honom steg skatterna, med i riksdagen beslutade höjningar och nyinförda skatter och genom att fler betalade högre inkomstskatt på grund av en hög inflation.

Sträng var auktoritär och gillade att bestämma och placerade sig ofta i centrum i olika sammanhang.

Ja, i alla fall om han inte hade konkurrens i rummet av nämnda Palme eller Tage Erlander, de statsministrar som han arbetade under i 30 år.

Åsbrink tecknar en utförlig bild av Gunnar Sträng och den samtid som han var verksam i, politiskt och ekonomiskt.

Strängs sätt att vara, och att tala med ett delvis säreget ordförråd, att arbeta och mycket mer skildras av Åsbrink på ett genomarbetat men ändå inte överarbetat sätt.

Åsbrink tar upp omständigheterna i Strängs liv och arbetsliv på tillräckligt utförligt sätt, så att man ska förstå det historiska skeendet. Men utan att leda in på sidospår eller att gräva ned sig i detaljer.

Sträng som en i flera frågor konservativ socialdemokrat och en utdelare av skattepålagor med förkärlek för statliga regleringar som kan beskrivas som vänsterliggande hade en särskild politisk profil.

På sin tid var den profilen väljarvinnande och förtroendeingivande, även om han körde i diket någon gång.

En sådan gång var i samband med Pomperipossaaffären 1976 om höga skatter. Sträng mötte då sin överman, i form av en kvinna, författarinnan Astrid Lindgren, i den frågan.

Vid läsningen av boken är det uppenbart att Gunnar Sträng var en man för sin tid. I dagens politiska och massmediala landskap hade han nog haft svårt att hävda sig med sin burdusa, maktfullkomliga stil.

Med sitt sätt att vara hade han nästan varit omöjlig som politiker nu. Journalister och politiska motståndare hade gått in för att ta ned en sådan maktfullkomlig makthavare på jorden.

Ja, det var nästan så redan på 70-talet, hans sista år som finansminister. Den mer medialt och politiskt smidige Palme manövrerade då skickligare än Sträng, särskilt massmedialt.

En formidabel levnadsresa kan dock ingen ta ifrån Gunnar Sträng. En person som efter bara sju år i skola och som självlärd man tog sig till samhällets högsta topp.

Och där kom han att kontrollerade den då stora, starka välfärdsstatens välfyllda kassavalv i mer än två decennier.