Han sa i luren: ”Vi ses i Finspång"

Ledare Artikeln publicerades

"Du är en satans landsförrädare, vi ses i Finspång", sa han och la på luren. Finspång, tänkte jag. Där har jag ju aldrig varit. Jag visste knappt var det låg, förutom att det är en liten bruksort i Östergötland.

Han kanske hade ringt fel ändå, inbillade jag mig. Jag reflekterade inte så mycket över det sen. Fortsatte min dag som vanligt. Jag är vid det här laget ganska van vid att ibland få ta emot arga telefonsamtal från upprörda människor som känner ett starkt behov av tala om för mig hur mycket de hatar mig.

Det var först för något år sedan jag fick veta vad som menas med begreppet Finspång i de här sammanhangen. Tydligen så använder delar av extremhögern Finspång som en symbol för en framtida uppgörelse med dagens samhälle. I Finspång ska PK-eliten och folkförrädarna i framtiden åtalas för deras brott mot nationen och det svenska folket.

Efter några snabba sökningar på internet går det att läsa detaljerat om hur dagens politiker ska "dingla från lyktstolparna" för allmän beskådan längs motorvägarna. Finspång ska enligt deras önskan bli som det svenska svaret på Nürnberg-rättegångarna. Fast för den kategori de själva anser vara landsförrädare. Dessa fantasier avfärdas ofta som skämt och att man inte bör ta det på så stort allvar. Jag har inte heller tolkat dessa "skämt" som något seriöst hot. Inte förrän i går.

I går morse hängde en fullstor docka med en snara runt halsen utanför kommunhuset i Ronneby. Där fanns också en lapp med ett högerextremt budskap. Liknande dockor hade också hängts upp framför kommunhusen i Båstad och Skurup. En arrangerad attack med ett tydligt syfte. En påminnelse till alla oss som tillhör den så kallade "PK-eliten" vad som en dag som hända med oss.

Jag går över torget i Ronneby på min lunchrast och funderar. Jag kollar runt bland folket som, precis som jag, passerar torget denna ruggiga november-fredag. Allt är som vanligt. En invandrarmamma med barnvagn, en pensionär som köper höstblommor, kön till falafelvagnen och en och en annan kommunalarbetare som tömmer papperskorgar och sopar upp cigarettfimpar.

Vardagen pågår som vanligt i denna lilla stad som i flera sammanhang omnämns som rena Chicago. Allt är som vanligt men jag misstänker att det finns politiker som har en obehagskänsla i magen den här helgen. Det har i alla fall jag.

De avslutande orden från det där telefonsamtalet ekar i mitt huvud: "Vi ses i Finspång.".