Kampen om statsministern

Ledare Artikeln publicerades
Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin.
Foto: Jessica Gow/TT
Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin.

I en intervju i fredagens Sveriges radio P 1 öppnar Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin för att Annie Lööf (C) kan bli statsminister. Det kanske inte sker från början. Men det är tänkbart för Lövin om det blir fler talmansrundor än en. Lövin har Stefan Löfven (S) som statsminister i regeringen nu och som förstahandsval.

Att en partiledare för ett ”mittenparti” kan komma ifråga som statsminister för MP är inte så konstigt. MP har varit i förhandlingar med en ”mittenpartiledare”, Liberalernas Lars Leijonborg, om att bilda regering förr.

Det var efter valet för 16 år sedan. Det blev dock ingen sådan regering, som skulle ha bestått av MP, L, C och KD samt stött sig på M om budgeten.

Vilka partier som skulle ingå i en regering ledd av Lööf angav inte Lövin. Inte heller vilka andra partier som skulle stödja den.

SD kommer att rösta nej och kanske även V. Så en sådan regering måste tolereras av antingen S eller M, om de partierna inte ska sitta med i regeringen.

Men S släpper aldrig fram en regering om partiet självt inte sitter med i den. S har bara släppt fram en regering som man själv inte varit med i och det var liberalen Ola Ullstens regering hösten 1978 som bara skulle sitta knappt ett år till ordinarie valet 1979.

Det har för övrigt riktats kritik mot Socialdemokraterna från Centerpartiet, och Annie Lööf, om att S alltid vill ha statsministerposten om det varit, eller ska bli, koalitionsregeringar. S har ju drivit att det största partiet i en koalition där flera partier ingår ska vara det parti som får den posten.

I de fall som S regerat i koalition de senaste 101 åren har partiet haft posten som statsminister alltid utom en gång. Det var för 101 år sedan, efter valet 1917.

Partiet, lett av Hjalmar Branting, fick då 31,1 procent och var större än det parti som man bildade regering ihop med, Liberalerna. De fick 27,6 procent i det valet. Ändå blev Liberalernas Nils Edén statsminister.

Men det var två kammare i riksdagen 1917. Det fanns därför fog för att räkna mandaten i hela riksdagen, båda dess kammare. Gör man det var Liberalerna, som fick statsministerposten, det större av de två regeringspartierna.

I de tre andra koalitionsregeringarna som S suttit i var S det tydligt största partiet.

I de tre borgerliga koalitionerna som tillträtt efter valen 1976, 1991 och 2006 har det största partiet erhållit statsministerposten.

Endast i ett fall de senaste 101 åren har en regering haft en statsminister som inte varit från koalitionens största parti. Det var efter valet 1979. Av de då tre borgerliga partierna var M störst. C var ett par procentenheter mindre. Ändå blev Centerpartiets ledare statsminister.

Statsministerposten går regelmässigt till det största partiet, om det är en koalition av partier som bildar regering. Så har det varit i Sverige i samtliga fall i över 100 år utom en gång. Så är det i så gott som alla andra länder.

I Tyskland har regeringschefen Angela Merkels parti CDU bara 26,8 procent, alltså mindre än vad S har fått nu i valet 2018.