Lättläst om invandring

Det var Erik Hörstadius plan för Vårt nya land - Sverige efter flyktingkrisen, förlaget Timbro.

En roadtrip, står det. Erik Hörstadius har gjort en reportageresa, efter vägarna.

Han vänder på stenar, inventerar, gällande olika aspekter på detta ämne. Han vrider, vänder, lyfter fram och skildrar.

Problem med invandring och flyktingmottagandet tas upp.

Volymer. Begränsat med bostäder och jobb. Påfrestningar på vård och skola. Kostnader. Bidrag. Beteende mot blåljuspersonal. Otacksamhet. Religiös extremism. Förtryck av kvinnor. Ja, listan kan göras lång.

Han tar också upp fördelar och möjligheter. Humanitet. Ung arbetskraft. Motivation. Inspirerande möten mellan kulturer. Stolthet. Fristadsgivande.

Som synes tenderar uppräkningen att vara kortare om detta.

Kanske tycker Hörstadius att han rycker av plåster och lyfter på mattor under vilka damm sopats in.

Vid en första anblick verkar Hörstadius genomgång vara grund, ytlig, nästan slapp. Med delvis dålig planering och genomförande.

Men vid genombläddring efter läsning finner jag att Hörstadius får med det mesta av det som varit i den känsliga, infekterade debatten om migrationspolitiken de senaste åren.

Jag var på väg att tycka att Hörstadius slår in öppna dörrar. Migrationsfrågan har ju debatterats utförligt de senaste två, tre åren.

Mycket har hänt på området sedan flyktingkrisens höst 2015. Artiklar har skrivits. Böcker har kommit ut.

I valdebatten var migrationspolitiken och frågan om integration av invandrare en av de främsta frågorna. Och i våras var den aktuell apropå gymnasieamnestin.

Hörstadius tar upp sin relation till alkohol. Det är vinboxar som köps in på "bolaget", öl på pubar som besöks. Det ger en vardaglighet.

Ihop med sådant som ätande av kall ärtsoppa från plastförpackning och tillagande av pasta med ost och tomater förstärks realismen.

Det är möjligt att berättelsen klarat sig utan de partierna. Men de ger ett troligen nödvändigt tillägg för att det ska kallas roadtrip.

Boken hamnar inte nödvändigtvis i slutsatsen att en restriktiv migrationspolitik förespråkas, även om en hel del i den ser ut att luta åt det hållet.

Med snabbare inlärning av språket, erhållande av jobb och bostad.

Samt bra skola och utbildning och kanske mer krav som vetter åt assimilation snarare än mångkultur. Och kravställande och förpassande av religionen till privatlivet.

Då skulle integrationen av invandrare gå bättre än vad den gör nu.

Hörstadius får plus för att tagit sig an ämnet, på ett (sär-)eget sätt. Han får dock minus för att framställningen, trots bredd och oräddhet, är lite grann tunn och ger en smula slarvigt intryck.

Men det kan förlåtas. Eftersom en roadtrip inte kan vara samma som statens offentliga utredningar. Båda fyller sin funktion.

Hörstadius bok är lättläst och kan fungera som avstamp för de som vill gå djupare in i ämnet.