OS och politik hör ihop
Under Kalla kriget har var det två större bojkotter mot spelen. Först mot Moskva 1980 efter Sovjets inmarsch i Afghanistan och 1984 i Los Angeles som ett svar från Sovjet och andra östländer (utom Rumänien) på bojkotten mot Moskva-olympiaden.
Det mest spektakulära olympiska spelen var i Berlin 1936 som utnyttjades hämningslöst av den nazistiska regimens propagandachef Joseph Goebbels. Rasisten och judehataren Adolf Hitler ville inte hälsa på spelens mästare (fyra guld), Jesse Owens. Owens var svart och därmed en undermänniska i naziregimens ögon..
De storpolitiska skuggor som nu kastas över vinterspelen i Pyeongchang i Sydkorea gäller Nordkoreas kärnvapenprogram. Grannlandet i norr har haft en ovanligt aggressiv propaganda mot främst USA. Den propagandan tog plötsligt slut strax före invigningen av spelen.
Nordkoreanska idrottare deltar i spelen tillsammans med idrottare från Sydkorea (hockey för damer). De båda staterna går under en gemensam flagga vid invigningen. Det verkar lovande för att börja en avspänning på koreanska halvön. Men det är inte säkert att det sker efter spelen är slut.
Olympiska spel och annan idrott som världsmästerskap i fotboll kan alla människor följa på jorden idag via etermedia och Internet. Det finns alltid starka nationalistiska känslor inblandade i tävlandet.
Idrottarna själva blir ofta brickor i ett politiskt spel utan att de själva vill vara det. Men emellanåt sker möten mellan människor av olika raser från olika världsdelar som är inspirerande för alla fredsälskande krafter.
Jesse Owens blev exempelvis vän med tysken Lutz Long efter finalen i längdhopp. Det provocerade naziledningen. Long stupade under kriget 1943. Owens blev förvisso hyllad i USA efter spelen men rasismen i landet var likväl stark och drabbade även Owens trots hans hjältestatus.
De olympiska spelen kan både användas i fredliga syften men också missbrukas i politiska syften. Men de kommer troligen aldrig läggas ned. Så länge människor älskar att tävla blir de kvar.
