Partiledares personkemi

Ledare
Annie Lööf (C) och Jonas Sjöstedt (V) verkar ha en bra personkemi och god relation, trots att de står långt ifrån varandra politiskt.
Foto:

I politiken är det väljarstöd som ett parti, eller en kandidat, får viktigast. Men det är inte det enda som är viktigt.

Artikeln publicerades 18 juni 2017.

Politiken och ledande kandidaters personlighet har också betydelse. Gällande det förra är det belagt att partier som ligger i politikens mitt, på vänsterhöger-skalan, har lättare att få inflytande än partier som ligger på en kant.

Vad gäller politikers personlighet är det ett område som inte behandlas så mycket. Kanske beror det på att det har koppling till psykologi och personkemi, vilket kan vara svårt att definiera och studera.

Politiker som konkurrerar om samma ämbete har ofta svårt för varandra. Det kan vara svårt att utröna om deras motvillighet gentemot varandra har strukturell förklaring, konkurrensen, eller om de hade haft dålig personkemi även om de inte hade varit konkurrenter.

Partiledare som är statsministerkandidater har ofta haft svårt för varandra. Några exempel är Tage Erlander (S) och Bertil Ohlin (FP), Olof Palme (S) och Thorbjörn Fälldin (C), Ingvar Carlsson (S) och Carl Bildt (M). Det går säkert att komma på fler exempel, även på politiker eller partiledare som inte varit statsministerkandidater.

Ska fler nämnas så hade även Göran Persson (S) och Maud Olofsson (C) svårt för varandra.

En del politiker, partiledare, har bättre förmåga än andra att komma bra överens med flera personer.

Mellan de då tre borgerliga partierna kom Fälldin bra överens med både Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) runt 1976 års val och i trepartiregeringen. Ahlmark och Bohman hade svårt för varandra.

När Ola Ullsten 1978 efterträdde Ahlmark som FP-ledare kom han att ha svårigheter med Bohman. Ullsten kom dock bra överens med Fälldin.

Att karaktärisera politikers relationer till varandra på detta sätt är vanskligt. Det kan aldrig bli exakta beskrivningar. Området ligger nära beteendevetenskapen.

Om mittenpartierna C och FP (nu Liberalerna, L) kom bra överens då Fälldin ledde C så hade Olof Johansson (C) och Bengt Westerberg (FP) svårare för varandra under deras partiledartider.

FP, nu L, har ofta beskrivits som ett mittenparti, kanske oftare på 70-, 80- och 90-talen, än de senaste drygt 15 åren. Dess ledare, Gunnar Helén, Ullsten eller Westerberg, har ofta varit den borgerliga partiledare som haft en bra relation med S-partiledaren, Palme, i de två förras fall, eller Carlsson, i den senares.

Tidvis har centerpartiledare haft liknande god relation, som Gunnar Hedlund på 50- och 60-talen, med Erlander, och Johansson med Persson på 90-talet.

Varför ta upp partiledares goda eller dåliga relationer till varandra? Tja, den politiskt intresserade kan fundera över hur relationen är mellan dagens partiledare, i samma block respektive över blockgränsen.

Av dagens partiledare på olika sidor av blockgränsen verkar i alla fall Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) ha en god relation, trots att de står långt ifrån varandra politiskt.