Regeringens stöd kan öka
1979, då de borgerliga partierna kunde bilda regering efter valet, såg det i början av året ut att bli en S-regering. Blocket med S och VPK var större än de tre borgerliga partiernas block, med 50,0 procent (S 44,5) mot 47,5.
Regeringspartiet Folkpartiet var för övrigt jämnstort med Moderaterna, på 15 procent. I valet fick det förra 10,6 procent mot 20,3 för det senare.
Det här var på en tid då många röstade på samma sätt i varje val. Ändå bytte tillräckligt många parti för att läget skulle ändras på ett halvår.
1985 såg det i sportlovstid ut att bli en borgerlig regering. De tre borgerliga partierna hade 49 procent i Sifo, fördelade på M 30, C 10 och FP 9. Regeringspartiet S hade 41,5 och stödpartiet VPK 4,5, sammanlagt 46.
I valet 1985 förlorade de borgerliga partierna, trots valsamverkan mellan C och KD (KDS). S fick 44,7%. Ihop med 5,4 för VPK gav det 50,1 för vänsterblocket och seger.
1991 såg det finfint ut för den borgerliga oppositionen. De tre borgerliga partierna i riksdagen hade övertag enligt februari-Sifo, med 25,9 för M, 13,0 för FP och 8,9 för C. Totalt blev det 47,8.
Till det kom att KD, som var utanför riksdagen, hade 6,4 procent. Det gav 54,2 procent för de fyra borgerliga partier som avsåg att regera ihop efter valet. Regeringspartiet S hade bara 30,7 procent. V hade 7,1.
Tiden fram till valet förlorade de fyra borgerliga partierna sin majoritet och fick bara 46,6 procent. De blev beroende av stöd från det nya högerpopulistiska partiet Ny Demokrati, som kom in i riksdagen med 6,7 procent.
S valspurtade och ökade sju procentenheter de sju månaderna fram till valet då 37,7 procent erhölls. Det räckte dock inte för att behålla makten.
Valet 1991 skedde en förändring i det att väljarna blev rörligare, bestämde sitt partival senare och bytte parti i högre grad. Den trenden har fortsatt.
Vi kan hoppa till valet 2010. I februaris Sifomätning hade de tre rödgröna partier som avsåg att bilda regering ett klart övertag, med 49 procents väljarstöd. Det fördelades på S 34,6, V 5,1 och MP 9,3.
De fyra allianspartierna i regeringen hade 45,6 procent. Men KD hade bara 3,9 procent, lägre än riksdagens spärr. Räknat på de allianspartier som såg ut att klara spärren till riksdagen blev det bara 41,7 procent.
Det såg i februari ut att bli regeringsskifte i S-ledd rödgrön favör. Så blev inte fallet. Det blev fyra år till med alliansregeringen.
Slutsatsen av exemplen är att opinionssiffrorna vid ett tillfälle, som nu i februari, säger hur det står till med väljarnas stöd för partierna just vid detta tillfälle.
Men hur det kommer att gå i valet om drygt ett halvår säger dessa siffror väldigt lite om. Ofta har det blivit ett annat valresultat än vad (i detta fall) Sifos opinionssiffror visat i februari ett valår.
