Annacarin Leufstedt: Religiösa vuxna styr inte över barn
Det är mycket som upprör i debatten om omskärelse av pojkar. Inte bara att vi oklart vilken gång i ordningen åter igen diskuterar något som ingen vuxen kan ta sig rätten att bestämma över, men ändå gör det.
Det upprör också att judiska företrädare tycker att partiledningar ska hålla ordning på sina medlemmar, och underförstått acceptera omskärelse av religiösa skäl. Att Annie Lööf beklagar Centerstämmas beslut har förstås att göra med att partiet inte är emot religiösa friskolor. Och det upprör alltid.
För det är längesen Sverige skrev under och lovade att följa Barnkonventionen. Ändå är det fortfarande så som FN-organet Unicef konstaterat och även sagt om Sverige, att det är ett stort gap mellan politisk retorik och konkret handling när det gäller barn. Många säger sig gärna vara en barnens vän men vill inte tvingas visa det mer konkret än så.
Nästa år är Barnkonventionen svensk lag, och även andra lagar ska ändras för att stämma överens med konventionen. Det är alltså dags för vännerna här att bli ännu mer konkreta.
Men redan nu, och även sedan, både finns och gäller Barnkonventionens bestämmelser. Och artikel 14 är tydlig om att alla barn har rätt att utöva vilken religion dom vill, eller inte alls. Inte ens föräldrar eller vårdnadshavare kan alltså bestämma vilken religion ett barn ska tillhöra. Alltså ska inte pojkars penisar omskäras bara för att religiösa vuxna tycker det.
För det handlar inte om hur man vill uppfostra sina barn. Det handlar om barns rättigheter, som gäller till barnet blivit 18. Det handlar inte heller om att inskränka religionsfriheten, för den är också friheten att inte. Och precis som med yttrandefriheten ska man respektera andra.
Vi kräver alltid våra rättigheter som vuxna. Då kan vi inte samtidigt förneka barnen sina. Och dessutom tro att vi blir barnens vän.
