SD-finalen i Almedalen

Ledare
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

De sista partierna på Almedalsveckan var Sverigedemokraterna, SD, på lördagen och Miljöpartiet på söndagen. För de förra talade partiledaren Jimmie Åkesson.

Han inledde på ett ståuppkomikerliknande sätt.

Åkesson tog då upp vad andra partiers företrädare sagt och kommenterade det, eller avstod kommentar.

Tre exempel kan ges. Ett var att S-ledaren Stefan Löfven sagt att valet blir en folkomröstning om välfärden. Det höll Åkesson med om, underförstått att han tycker att välfärden inte är bra.

Åkesson angav dock inte hur välfärden ska bli bättre. Både han och den han verkar ska lägga ned rösterna för som statsminister, moderatledaren Ulf Kristersson, vill ju göra stora skattesänkningar.

Då blir det svårt att få resurser till bättre välfärd. 22 miljarder kronor, i årlig nivå, är Moderaternas nya jobbskatteavdrag på.

Både M och SD vill öka anslaget till försvaret och satsa på polisen, så inte bara välfärden är i behov av mer skattepengar som ska finnas trots stora skattesänkningar. Budgetunderskott brukar det bli av sådant.

Ett annat exempel var att KD-ledaren Ebba Busch Thor sagt, apropå ordförandeposter i riksdagens utskott, att SD kan få en smulbit, inte en smula utan en bit av en smula. Detta sagt av ledaren för ett parti som ligger under riksdagens spärr i väljarstöd om ett parti som ligger runt 20 procent, kan man likt Åkesson konstatera. Han tyckte nog att KD-uttalandet var musen som röt.

Men Åkesson är ju hänvisad till att få ut något av att stödja en regering med borgerliga politiker som Busch Thor och Kristersson. Ska han nöja sig med så kallade smulbitar då, om han leder ett 20-procentsparti som kanske är jämnstort med M och KD tillsammans?

Det tredje exemplet var att finansminister Magdalena Andersson (S) sagt att SD inte har tillräckligt kompetenta politiker för att vara ordförande i utskott. Åkesson menade här antagligen att hans parti visst har kompetenta företrädare.

Men flera i hans riksdagsgrupp har hamnat i konflikt med egna partiet och hoppat av. Några har varit i rättsprocesser.

Talet som helhet visade ändå att Åkesson och hans parti har gott självförtroende i kraft av de höga opinionssiffrorna och att partiets frågeområden om invandring och brottslighet ligger högt på dagordningen.

Ändå odlar partiet en outsiderroll och faller in i att spela offer för andra partiers kritik.

Samtidigt bjuder Åkesson in till samtal efter valet, eller försöker det. Trots det föregår han eventuella sådana genom att säga att det kanske inte blir några resultat av dem. Det stämmer säkert, eftersom det finns inga utsikter till att uppgörelser ska ske.

De andra partierna vill inte samtala med SD eftersom de inte vill göra uppgörelser med partiet. Det är inte konstigt. Varje parti måste få avgöra med vilka andra det vill samarbeta.

Åkessons SD må ha högt väljarstöd. Men även om 20 procent stöder hans parti är det 80 procent som stöder andra.

Socialdemokraterna har haft runt 40 procent och ändå har inte borgerliga majoritetsregeringar samarbetat med dem.