Skit från sandlådan tar vi inte

Ledare Artikeln publicerades

En öppen låg behållare med sand som barn kan leka i. Det kallas sandlåda. Motsvarigheten för barn som ser sig som vuxna, finns också. Det kallas också sandlåda.

Ibland går det överstyr, och det som redan från början var en enda stor pinsamhet, fortsätter urarta. Stannar inte i den sandlåda där det hör hemma. Och visst, idag säljer trams riktigt bra. Eller snarare, är det som säljer. Och för några är all bekräftelse bra bekräftelse.

Paolo Roberto är före detta proffsboxare, programledare, författare, föreläsare. Känd, med andra ord. Så när han skrev att ”bröst bevisar att män kan fokusera på två saker samtidigt” blev det fart på fler än alla feminister.

Svårt att bli arg över trötta bröstskämt, skrev någon. Viraldrevet mot Roberto är ett övermått av dramatiserat allvar för ett ingenting, tyckte en annan. Och en ledarskribent såg attacken på Roberto som det mest måttlösa på sistone. Det han sa är för jävligt, menar däremot Schyman. Medan en ung kille i Fi rasade mot sina egna. Tyckte dom skulle vända sig emot riktig sexism istället. Och blev inbjuden till TV.

Roberto själv skiter i skitsnackare, moralister och genuspoliser. Dom kan sitta på sina höga feministiska hästar och galoppera åt helvete. Och meddelar underförstått att han minsann könskvoterar sina företag. Jag har två kvinnliga VD och en styrelseordförande, skriver han.

Har. Som om han ägde mer än företagen. Och apropå ordval. Vad är t ex en genuspolis. Och är politiskt korrekt intolerans kamouflerad som tolerans. Det tycker Roberto. Men han är inte alla. Inte ens i frågan om vad ett skämt är. Det avgörande viktiga är dessutom hur det uppfattas.

Det är inte fel vara ödmjuk. Men svårt ibland. Och helt omöjligt när det inte finns anledning. Och även om vi ser det mer som brist på substans så tar vi inte skit. Eller dåliga skämt. Eller efterkonstruktioner.

Det är faktiskt inte kvinnors uppgift att böja sig ödmjukt och skratta med.