Mats Johansson: Socialdemokratin och "Bagdad-Bob"
Bagdad-Bob används ofta som det allra sämsta exemplet på hur illa det kan bli när inte kommunikationen träffar en verklighet som känns igen. När en strategi spricker och ändå klamrar man sig fast vid den.
Någon klok har sagt att med politisk strategi finns två riktigt stora utmaningar. Dels att inte byta när det blåser motvind och många ropar på att byta strategi. Is i magen helt enkelt.
Den andra utmaningen är att inte ha för mycket is i magen utan har kraft och förmåga att byta när det har kraschat. Klokt och svårt bägge delarna.
I helgen besökte jag socialdemokraternas medlemsdag. Ett bra initiativ att samla folk för samtal om viktiga frågor, med spännande inspel från lite olika håll. Och nödvändigt i en tid när den socialdemokratiska strategin måste omvärderas.
För med utvecklingen av utgångsläget inför nästa val så måste de flesta inse att socialdemokratin är illa ute. Sannolikt det tuffaste läget i modern tid.
Klart att ingen vet vilka frågor som lever 2022. Men vi vet att väljarnas bilder av de olika partierna står för, den sätter sig under hela perioden.
Och väljarnas bild av socialdemokraterna är just nu inte den bästa. Partiet agerar på en planhalva, kring våld och kriminalitet, som känns fjärran från offensiv. Samtidigt utkrävs ansvar för de revor i tryggheten som rapporteras i media. Det är klart att det smärtar när metall-ombudsmännen berättar om att de numera ser det nästan som rutin att söka försörjningsstöd för sina medlemmar när A-kassan har slutat fungera.
Samhällskritiken har alltid varit socialdemokraternas bästa drivmedel. Att se samhällsbrister, presentera åtgärder och förslag och sedan göra politisk verkstad.
Tappar man samhällskritiken riskerar man att bli en kopia av en variant av Bagdad-Bob. En försvarare av misslyckanden och brister. Det är en mycket farlig väg.
