Annacarin Leufstedt: Vi gick från jubel till nederlag.
Hela jättesalen stod upp och applåderade som om dom aldrig skulle sluta, och folk grät. Människor som ägnat sina liv åt att se till att det dom var med om inte kommer att drabba någon annan. Och om man kan känna att historia skrivs, så var det vad jag kände. Så berättade Josefin Lind, generalsekreterare för nobelpristagaren Svenska Läkare Mot Kärnvapen.
Hon var en av dom som var där. Den högst ovanliga dagen i FN när 122 länder faktiskt sa ja. Och när Sverige var en av dom. Men när avtalet skulle skrivas under blev saken plötsligt en annan. Regeringen tvekade. Nu skulle istället allting grundligt analyseras.
Och i fredags, den 12 juli och nästan exakt på dagen två år efter den högst ovanliga dagen i FN, kom beskedet från Sveriges utrikesminister. Avtalet om kärnvapenförbud kommer inte att skrivas under av Sverige. Men vi vill bli observatörer.
Vilka vi? undrar vi. Och hur kunde det bli så här fel? Vad hände med vår freds- och nedrustningspolitik, när försvann den så totalt? Och vem äger egentligen Sverige - är det vi eller försvarsministern eller USA? Vi känner i alla fall inte igen Sveriges röst. Och vi undrar på fullt allvar om vi fått den riksdag vi förtjänar.
Och hur stor skillnad på opinioner man egentligen kan göra. Det så kallat höga bensinpriset fick snabbt tillskyndare i både riksdag och regering. Men inte ett kärnvapenförbud. Det hamnar i samma klass som klimatkrisens fredagsstrejker, som vissa dessutom har mage att kritisera ur ett lärandeperspektiv.
Vi trodde det skrevs historia för två år sen men det visade sig vara en förklädnad. Världen tänker fortsätta rusta för kärnvapenkrig när den istället skulle rusta för klimatkris. Och Sverige spelar med.
Det känns inte alls bra. Det känns mer igen. Som att förlora stort även när man tycker sig ha vunnit ett val.
