Livet enligt Marie

Fördomar att bekämpa

Är ni helt fördomsfria? Lever ni livet med öppna ­sinnen och dömer aldrig någon på förhand?

Tillåt mig småle. Vi har alla våra lik i garderoben.

Livet enligt Marie

Vad tänker ni när ni hör att jag bor på en hästgård långt ut på landet? Låt mig gissa. Ni tänker stank. Som i gödsel. Hästskit, för att tala klarspråk. Men nej, kära stadsbo. All lera som eventuellt kan finnas på mina skor är inte hästskit. Bara för att jag bor på ­landet och har hästar betyder det inte att jag vältrar mig i skit dagarna i ända. Jag lovar. Det finns något så ­fiffigt som stallskor och stallkläder. Det betyder att ni som möter mig på stan inte är i närheten av någon skit. Inte från mina hästar i alla fall?

Ett tips för den lite försiktige besökaren: undvik att gå runt på gödselstacken och låt bli att rulla runt i hästhagarna så kan du lämna mitt hem utan minsta fläck på dig.

En annan sak som ni kanske tänker är hur man­haftig och obildad jag måste vara. Att jag säkert ­vaknar, hoppar i en blå overall och lägger in en prilla. Sen vrålar jag något högljutt till övriga familjen (­gärna ska vrålet inkludera ett par svordomar) och startar dagen med att sparka undan lite brädor och hö som ligger och skräpar i huset. Självklart svär ­familjen tillbaka och så äter vi vår gröt direkt ur ­grytan och det som spills på golvet får husets hund hålla tillgodo med. Sedan går barnen de åtta kilo­metrarna till busshållplatsen medan vi föräldrar ­byter hydraulolja på traktorn. Fast eftersom vi är lite dumma lantisar spiller vi rätt mycket olja på oss. Men det märks inte i den allmänna misären.

Till lunch äter vi kött, potatis och sås. Grönsaker är för stadsbor. Självklart rapar vi så att det ekar mellan ladorna efter lunchen eftersom vi totalt saknar hyfs. Skulle vi få en stund över lägger vi oss på gödsel­stacken och vilar middag en stund. Flugornas surr är ju så sövande. Sen fortsätter vi arbeta tills skymningen kommer. Då går vi in och äter en smörgås. Duscha? Tja, ingen idé. I?morgon är ju en ny hård arbetsdag.

Får nog göra er lite besvikna där också, även om den kollektiva grötätningen hade varit lite festlig ? Det där var rätt långt från en beskrivning på en vanlig dag för min familj.

Men det finns en romantisk bild av livet på landet också. Att man går hand i hand och hässjar hö till ­tonerna av dragspel och fiol. Barnen stampar takten så att tofsarna på knäbyxorna svajar. Brödet lagas av bark och lite mjöl som man malt i kvarnen runt ­hörnet. Och kanske drar man upp en späd morot ur landet för att festa till det en söndag innan man far till kyrkan med häst och vagn. Barnen springer ­omkring i stora flockar och lever i total symbios med djur och natur. På lördagarna träffas hela byn på ­logdans och då minsann blir det tjo och tjim.

Den bilden är ju också lite skev. En smula. Fast den är onekligen mer charmig än den förra bilden. Om jag tvingas välja mellan hydraulolja och dragspel är jag rädd att oljan drar nitlotten. Den går fett bort, som sonen skulle sagt.

Men nu blir jag tveksam. Tänk om ni inte har några fördomar alls? Ni kanske är fina människor som inte dömer någon på förhand? Är det kanske jag som har fördomar om att ni har fördomar? Hänger ni med i min lätt förvirrade tankegång?

Ska vi säga att i?dag lägger vi våra fördomar åt sidan?