Jag minns mitt lekis
Jag minns att jag fick en egen krok att hänga jackan på. Jag fick kroken med en apa på eftersom jag hette Andersson. Apa?
Fanns inget bättre ord? Vad sägs om apelsin, and, avbitartång eller askorbinsyra?
På lekis fick man vara fyra timmar varje dag. Inte mer. Inte mindre.
Efter lekis åkte jag bussen hem utan bälte och mamma stod vid busshållplatsen och väntade på mig. Alla älskade den glada busschauffören och jag visste inte ens att det fanns något som hette fritids.
Eller fanns det på min tid? Vet att några kompisar var hos dagmammor, men fritids?
Antar att det fanns även då, men det var inte särskilt vanligt. En dag i veckan fick man hoppa i studsmattan på lekis. Man fick hoppa så mycket man ville i en hel timme. Ibland hade man otur och fick hoppa tillsammans med de bråkiga barnen. Då fick man gömma sig under en kudde hela timmen och hoppas på att överleva.
Hade man otur kom det någon stor bråkig kille som hoppade på kudden man valt att gömma sig under. Just de dagarna var inte de bästa. Men andra gånger var tiden i studsmattan minnesvärd.
Vi fick ofta samlas i en ring på golvet. Jag tror minsann att fröken brukade sitta på en stol.
Det kanske var för att visa att fröken hade högre rang än oss? Eller så hade fröken ont i benen och tyckte det var obekvämt att sitta på golvet. Eller så fanns det en dold pedagogisk filosofi i det där med att ledaren satt lite upphöjd?
Vi satt där i ringen och jag är säker på att vi fick sjunga. Jag minns särskilt en fröken som hade en klar och ren stämma i ljusaste sopran.
Hon sjöng så fint om den där lilla fågeln som satt en gång på en gren och sjöng en sång.
Vi barn hade inte riktigt samma röstresurser, så vi fick försöka hitta en egen tonart lite lägre ner på skalan. Jag kan fortfarande väckas mitt i natten och efter bästa förmåga sjunga en operaversion av just den sången. Texten är för alltid inpräntad i mitt medvetande.
Fan vet om jag inte sitter på hemmet en dag och sjunger den sången för glatta livet?
Kanske jag hittar rätt tonart på ålderns höst?
Dagens lekis, förlåt förskoleklass, är betydligt mer pedagogiskt upplagd. Det är bokstäver och siffror och jag tror banne mig att barnen ska lära sig säga dagens lunch högt inför klassen.
Himla bra träning det där. Att stå inför en grupp och prata var något av min generations största ångest. Muntlig redovisning var nästan att likställa med dödsstraff. Så jag hejar friskt på när barnen går fram och talar om dagens datum, och att det blir ris och korv stroganoff till lunch. Trots att blicken är fäst i marken, stämman darrar och att ingen kan uppfatta vad de egentligen säger. Tanken är så himla bra.
Undrar om de får sjunga om den lilla fågeln?
Annars kanske jag är välkommen att göra ett gästspel i klassen för att inte den vackra visan ska dö ut.