Livet enligt Marie

Slunga kotletter genom bilrutan

Livet enligt Marie

Ibland får man idéer som känns väldigt kreativa och smarta. Tills man genomför dem. Då faller de platt till marken.

Jag fick en sådan idé för ett tag sedan. Vi skulle göra oss av med en gammal frys som stod och tog onödig plats i vårt hem. När vi stängde av den visade det sig att den innehöll några kvarglömda frusna kotletter och köttfärspåsar.

Det kändes inte som något bra alternativ att slänga kött i den bruna soptunnan eftersom det var en solig dag. Det kändes heller inte som något bra alternativ att slänga det i en hörna på tomten så att hunden kunde stå och ha fritt blås från frysen tills hon kräktes upp allt på vardagsrumsmattan.

Då kom jag på den ultimata idén. Jag skulle ju ändå ut och köra en sväng, så jag plockade glatt ut kotletterna från påsarna och släpade med dem ut i bilen. Där jag bor är det väldigt glest mellan husen, så jag tänkte att om jag portionerade ut kotletterna längs vägen skulle de små vilda djuren få lite fest. Jag såg hur grävlingar, rävar och vildsvin stod där i skogskanten och tacksamt mumsade i sig kotletter och prisade återbäringen. Allt kändes väldigt ekologiskt och naturnära. Jag blev nästan uppfylld av min egen godhet.

När jag kört en liten bit och var på säkert avstånd från eventuella hus vevade jag ner rutan och slängde iväg första klumpen med frusna kotletter. Dessvärre lyckades jag pricka in ett träd, så kotletterna studsade tillbaka mot vägkanten. Nästa klump tog jag i lite extra och såg glatt hur den åkte in i skogen. Där någonstans fick jag feeling. Jag höjde stereon i bilen, ökade farten och hivade kotletter medan jag sjöng högt. När jag skriver detta inser jag att jag måste betett mig som en komplett idiot, men just då kände jag mig som en naturens räddare.

En klump köttfärs råkade jag slinta lite med. Den la sig otäckt nära vägkanten. Men jag fortsatte glatt att både sjunga, kasta kött och gasa vidare. Som om det inte fanns någon morgondag – eller något vett kvar i hjärnan.

Där någonstans besinnade jag mig. Vad höll jag på med? Hade jag till slut blivit helt förvildad ute på vischan? Idén som kändes så härlig från början kändes nu enbart märklig och lite dum. Får man ens kasta kött ute i naturen? Tänk om djuren blev sjuka av det? Tänk om någon skulle sett mig och trott att jag var en styckmördare som hivade ut mitt offer längs vägen i någon bisarr köttkastarturné?

Har ni någonsin känt att ni gjort något dumt? Sådär så att det inte känns helt ok i magen. Magkänsla kallas det visst. Jag kan säga att min magkänsla slog till direkt. Hur kunde jag få för mig att det är ok att köra omkring som en vettvilling och slänga kött runt sig? J

Lika mäktig som jag kände mig när jag slängde ut kotletterna – lika skamsen och generad kände jag mig när jag fick vända min bil hemåt för att leta upp kotletterna igen. Denna gång under kompakt tystnad och lätt rodnande kinder.

Förlåt alla ni som kan ha sett mig, hört mig, eventuellt stött på mina kotletter under deras korta tid i frihet. Nu är de åter infångade och ligger där helt utan funktion i frysen som behöver vara tömd innan helgen är slut. Men magkänslan är åter under kontroll i alla fall.

Jag ska aldrig göra om det. (Men oss emellan – att hiva kotletter var ett väldigt festligt söndagsnöje.)