I år är det givande utan tagande

Jag minns mycket väl hur vi hade roligt åt mormor, den julen vi kom på att vi skulle skippa julklapparna. Det var slutet av 70-talet och alla var rörande överens. Utom mormor.

Vi hade massor med argument, alla hade något som hade bäring i den sociala situationen. Allt ifrån en som var pank, en annan blev stressad, till den tredje som inte ville offra ett rött öre på kommersialismens flottiga julaltare.

Det var inte klapparna som var viktiga. Det viktigaste var att vi var tillsammans. Nu var vi ju tillsammans nästan jämt, men ändå.

Mormor skickade en tacksam blick mot sin pudel Ludde. Där kände hon att hon hade åtminstone EN vän kvar. Hunden brukade få ett hekto köttfärs i en egen julklapp, och han såg ut att komma ihåg det. Han gav mormor en bekräftande svansvift.

“Jaha. Nähä.” sa mormor sarkastiskt. “Då kan vi kanske hoppa över julgranen också. Och Adventstjärnorna.” Hon började se mer och mer nöjd ut. “Ska vi bry oss om någon skinka i år?” “Lutfisken kan Ludde och jag ta själva.” Ironin dröp i varje stavelse.

Jag tror att det var det året jag fick ett par slalompjäxor... Mormor vann förstås.

Nu är vi där igen. Ett utbrytargäng i närmsta släkten har bestämt oss. Det blir inga julklappar i år. Jag fick beskedet kastat i ansiktet på mig. Och det var precis på vippen att jag gjort en “mormor”. (“Nähä, då kanske vi ska hoppa över julgranen också.”) Men jag hann hejda mig. Man vill ju inte ha bytt fot, även om den hängt i luften sedan 1979.

Motivet den här gången lär vara att det är mer jobbigt att ranta runt i affärer och söka den eviga rättvisan, än det är kul att få ett paket. Jag vet inte det jag. Men jag fogar mig.

På golvet i vardagsrummet står kassen med julpapper, snören och andra paketatterialjer. De lär gå åt i alla fall. Det finns nämligen en tredje generation, som har immunitet mot såna här fördrag.

Nu jäklar skall här tindras med barnaögon. De har ju hela julklappspotten att se fram emot.