Nyheter

Kommendören som var nere i U137 – nu är han ute i kylan

Nyheter Artikeln publicerades

KARLSKRONA
Vid 25 tillfällen under elva dagar steg kommendörkapten Karl Andersson ombord på U137. Efter varje besök blev han mer och mer övertygad om att ubåten hamnat i Blekinge skärgård av misstag. En uppfattning som många i dag vill att han talar tyst om.

– Jag får finna mig i att vara stollig till livets slut. Folket ville, journalisterna ville, försvarsledningen ville att det skulle vara en medveten kränkning.
Karl ”Ubåts-Kalle” Andersson möter upp i dörren hemma i lägenheten på Björkholmen, propert kostymklädd, med Sveriges militärers idrottsförbunds förtjänstmedalj på bröstet.
Trött på ubåten
Han har hunnit bli 75 år. Han är trött. Inte fysiskt, inte mentalt, men trött på U137.
– Jag slängde på luren när de ringde från ett morgonprogram på tv och ville att jag skulle sitta i deras soffa och tycka.
Karl Andersson spelade en av huvudrollerna i ubåtsdramat. Det var han som för Sveriges räkning gick ombord på U137 dagen efter grundstötningen i slutet av oktober 1981. På knagglig tyska och med noteringar i Kalles fickalmanacka försökte besättningsmännen ge en första förklaring till vad de gjorde på svenskt territorium. Det skulle bli många förklaringar.
Unik inblick
Karl Andersson besökte ubåten flera gånger varje dag. Totalt blev det 25 gånger. Och därmed fick han en inblick som ingen annan kunde få. Särskilt inte dagens debattörer.
Han nämner några ögonblick: När han orädd stirrade in i vaktpostens kalashnikovpipa; när han blev bjuden på fin söndagsmiddag, trots att det var vardag; när de försökte fylla honom med 96-procentig sprit utblandad med vatten och körsbärssaft.
Han ville dock inte dricka te på ryskt vis - vilket väckte ilska. Den svenske kommendörkaptenen uppfattades som oartig. Andersson är säker på att avsikten var att fylla honom för att smidigt kunna få klartecken för att med ryskt bistånd ta sig därifrån.
– ”Vi mörkar detta och åker”, sa de. De trodde att de kunde försvinna lika obemärkt som de kommit. De fattade inte att hela världens journalistkår rapporterade från Karlskrona.
Allt mer osäker
Allt eftersom dagarna gick blev Karl Andersson mer och mer osäker på om fartygschef Gusjtjin och den politiske officeren Besedin verkligen talade osanning - vilket han givetvis förutsatte. I efterhand tror han att det var precis som de sa: de hade felnavigerat grovt.
– Ju mer jag lärde känna dem desto mer kände jag att de var helt tappade bakom en vagn. Jag bedömer att de inte var några elitsoldater, säger Ubåts-Kalle som inte utesluter att besättningen var berusad när den tog sig in i fjärden.
Han kan inte för sitt liv förstå hur någon på fullt allvar kan tro att det var en avsiktlig kränkning.
– Man kan se på förhållandena. Fjärden passar inte en ubåt. Det är max 14 meter djupt. Båten kunde inte gå i uläge. Leden är tillåten för fyra meters djupgående fordon.
Ingen manöverförmåga
– Det finns inget som väcker sådant uppseende som en ubåt i övervattensläge, betonar Karl Andersson och radar upp fler argument: Den objudne gästen dundrade in på förbjuden mark med dieselmaskineriet påslaget. Varför kopplades inte det elektriska systemet in? Det hade varit diskretare! För att ytterligare försvåra för sig gick man bara på en propeller – den på styrbords motor. Den andra motorn ska ha använts för att ladda batterierna.
– Man hade ingen manöverförmåga. Så illa kör man inte i en skärgård. Och framför allt: Om ubåten nu ändå var inne på avsiktligt uppdrag, varför hade man då kärnvapenbestyckade stridsspetsar ombord? frågar sig Kalle.
– Ingen i världen visste om att ubåtarna var utrustade på det sättet. Så dumma är inte ens ryssarna att de skulle ta den risken att bli avslöjade.
Karl Andersson ger inte mycket för invecklade teorier kring Sveriges roll i terrorbalansen och kalla kriget.

Var tyst länge
- Jag bedömer det hela ur sjömansmässig synpunkt. Om de inte gått på grund där, hade de gjort det längre fram. Alla som kan segla en båt håller med mig. Man gör inte ett sånt företag ens med en liten jolle.
Karl Andersson höll länge inne med sin uppfattning. Först efter ett och ett halvt år började han offentligt stödja dem som sa att inträngandet var oavsiktligt.
– Då blev jag stämplad som landsförrädare. Det hette att jag gick ryssarnas ärenden. Men jag hade mer anledning än andra att tycka illa om ryssar. Min hustru var estländare. Hon hade flytt ryssen.
– Allt jag velat göra är att slå vakt om sanningen.
Enligt Karl Andersson ville man i Sverige tro att det var något större. Det fick inte vara så simpelt som en fyllegrej.
Karl Andersson har levt med U137 i ett kvarts sekel. Han har mängder med böcker om ubåtar i bokhyllan.
Tre kartonger med tidningsklipp står uppe på hans vind. Han vill inte ta ner dem. De får barnbarnen läsa om de får lust nångång.