Anders Nilsson: Sanden rinner genom timglaset
Om ni har sett ”En idiot på resa” förstår ni. TV-serien handlar om en man som hatar att resa och som blir ivägskickad på den ena konstiga resan efter den andra.
Precis så känner jag mig nu. Jag hatar egentligen vatten. Hatar att simma. Och så har jag anmält mig till en swimrun-tävling i sommar. Det kändes som en rolig utmaning i höstas. Nu är det varken roligt eller utmanande utan mest bara ångestframkallande.
Jag gillar inte att springa heller för den delen. Men då är jag åtminstone på land och kan andas precis när jag vill.
Veckorna tickar på. Sanden rinner genom timglaset i en smått otäck takt. Men har man satt fan i båten måste man ro honom i land.
Jag har förstått så mycket som att man måste hitta flera nycklar för att behärska crawling. Först att lära sig flyta. Det klarar jag faktiskt. Därefter att få till mjuka bensparkar. Det går också hyfsat. Men när armarna ska börja veva då glömmer jag att hålla ihop kroppen. Jag sprattlar så att riktningen inte blir framåtsyftande, utan både framåt, bakåt, åt vänster och åt höger på en och samma gång. Enligt fysikens lagar blir summan av en sådan rörelse noll.
Och jag glömmer att andas. Eller värre än så. När jag lyfter upp huvudet för att andas in då andas jag i stället ut.
”Du har en del att jobba på”, sa min kollega i veckan.
Instämmer.