Amason om livspusslet: "Vi är barnrumpor"

Att Amason gjorde sin enda spelning på Way Out West i sommar, under ett skyfall, är bara delvis sant. Samma dag lyckades gruppen klämma in ytterligare tre spelningar, på två kalas och ett radioframträdande.

– Hade allt legat på den här spelningen på dagen hade man gått ifrån med en känsla av tomhet. Alla recensioner var så här: "Det regnade väldigt mycket, och sedan...". Det är inte min upplevelse av spelningen, men det hade nog varit så mer om vi inte hade spelat fler gånger, säger Pontus Winnberg.

Amason bildades ur band som Dungen, Miike Snow och Little Majorette. Det har gått fyra år sedan den hyllade debutplattan "Sky City" släpptes, nu kommer den första delen i deras dubbelalbum "Galaxy".

I glappet har de släppt två ep-skivor, jobbat med egna projekt och kämpat med vardagen. Sammanlagt har bandmedlemmarna Amanda Bergman, Gustav Ejstes, Pontus Winnberg, Petter Winnberg och Nils Törnqvist elva barn att ta hand om, men utslaget på fem personer blir det ungefär rikssnittet, konstaterar Pontus Winnberg.

–  Det är ett ämne som är allmängiltigt för folk i vår ålder. Att vi pratar om det som att det är någonting speciellt är bara ett tecken på att vi är barnrumpor. Jobbar man som tunnelbanechaufför ska man också förhålla sig till att hämta på dagis, säger han.

Allmängiltigt eller inte, nu för tiden funkar det inte att stänga in sig ett helt år i studion för att sedan peppra ut ny musik.

– Man håller på och lär sig det där, att koppla på ett konstnärligt uttryck på befallning. Det kan vara trixigt ibland, säger Gustav Ejstes.

De beskriver det som att de rent musikaliskt har gått "från jord och trä till moln och laser" på den nya plattan. Amanda Bergman berättar att de känner av en viss press efter de tidigare framgångarna.

– Det har säkert gett avtryck på skivan rent musikaliskt, men det är svårt att peka ut exakt var. Man kanske kan gissa sig till svängningar som vi har tagit för att vi har varit lite oroliga, berättar hon.

Pontus Winnberg beskriver soundet som "samma gamla trötta musikhuvuden, med nya leksaker framför sig".

– Min erfarenhet ljudmässigt är att allting är pragmatiskt, man spelar på ljuden som finns att tillgå. Ibland har vi gjort aktiva val, till exempel att ställa fram en synt, som när Miles Davis tog bort pianot från Herbie Hancock och ställde dit ett elpiano. Vi är Miles Davis 1972, säger Pontus Winnberg och skrattar.

Den andra delen av dubbelalbumet är inte färdigt än och Amason har beslutat att alla medlemmar får ta ansvar för en låt var i processen. Exakt hur det kommer att låta kan de inte säga än.

– Det finns kanske några genier som kan bestämma exakt vad de vill göra och få det att bli så, men jag tror inte att det funkar för oss. Man håller alltid på att jaga sin egen näsa och det som gör att man vill fortsätta är att man aldrig kommer fram, säger Amanda Bergman.

Gruppen är utspridd i olika delar av landet. Amanda Bergman och Petter Winnberg driver ett fritidsjordbruk i Dalarna som äter mycket tid.

– Det är väl ett medvetet val, att nästan ingen av oss bor i Stockholm. Vi har valt att splittra våra verksamheter. Man har någonstans en övertygelse om att det inte är helt vettigt att vara i musikvärlden för alltid. Någonstans handlar det om att förvalta sitt ego när man gör musik. Jag tror att man blir knäpp och ganska elak om man bara håller på med det, säger Amanda Bergman.