Därför valdes Machu Picchus plats

Bergskedjan Anderna är ingen enkel plats att leva på. I dalarna där det finns flodvatten och små bördiga jordplättar, finns ständigt en fara för översvämningar och laviner. Att som inkafolket grunda förcolumbiska Amerikas mest välskötta rike i området med tio miljoner invånare är därför en bedrift, förklarar professor Rualdo Menegat, vid universitetet Rio Grande do Sul i Brasilien.

En förklaring till att Inkafolket kunde frodas är placeringen av dess städer, bland annat Machu Picchu, visar en studie som nyligen presenterats under en i amerikanska Phoenix. Svårtillgängligheten, med djupa stup på tre sidor och läget på 2 400 meter över havet, har tidigare skapat viss förbryllning bland historiker och arkeologer.

Svaret kan finnas i marken under staden. Anderna har bildats när två tektoniska plattor – Nascaplattan och den Sydamerikanska plattan – har krockat. Det har skapat ett nätverk av förkastningslinjer, det vill säga brott i bergmassorna, som löper genom området.

Två av dessa förkastningslinjer, en i nord-sydlig riktning, en i öst-västlig, möts under Machu Picchu, som ett X.

"För att etablera en hållbar strategi för att bosätta sig i Anderna behövde Inkafolket överväga att bygga på höga och säkra platser i bergen. Var var det möjligt? Jo, precis där förkastningslinjerna möts. Där är den klippiga marken uppbruten vilket gör det mer praktiskt att forma terrängen för att kunna bygga, och det fanns lösa stenblock att skapa byggnaderna med", säger Rualdo Menegat, som lett studien, i ett mejl.

Ofta hade dessutom dessa stenblock naturliga former som romboeder (kuber fast utan räta vinklar), trianglar och hexagoner, enligt Menegat.

"Dessa former passar geometriskt byggnaders väggmosaik. Därför är både tillgången på förbrutna block och möjligheten att skulptera den steniga marken för att sätta samman terrasser och byggnader stor på dessa platser"

Längs med förkastningarna rann också regn- och smältvatten, vilket gjorde det lätt för invånarna i staden att samla upp vattnet. Samma förkastningar innebar också ett ypperligt dränage, enligt forskarna, och gav ett översvämningsskydd under de kraftiga regnoväder som drabbar området.

"Inkafolket etablerade nätverk av bosättningar i de här oaserna av bebolighet som möjliggjordes av förkastningarna. Städerna och odlingarna var inte stora, men det lilla som producerades på ett ställe kunde bytas mot det som skapades på andra platser, vilket ledde till en stor mångfald. På det sättet kunde Inkafolket utveckla en civilisation med tio miljoner invånare som inte behövde gå hungriga", säger han.