Filmrecension: För ytligt om utsatta kvinnor

Trots att det kommunala dagcentret fungerar som en trygg plats för hemlösa kvinnor, där de kan duscha, läsa en bok eller fika, ska det stängas.

Det känns naturligtvis grymt. I "De osynliga" verkar det inte råda brist på polisiära resurser för att köra med dessa samhällets olycksbarn. Men ekonomin tillåter inte att kvinnorna kan få pusta ut i fred. Nåväl, på centret jobbar några eldsjälar som inte tänker ge upp hoppet. De bygger upp ett nytt center, i hemlighet, och satsar allt på att få ut sina gäster i arbete och ett vanligt liv igen. Den mycket skickliga Chantal kan till exempel laga precis allt som är trasigt. Hon lärde sig sitt hantverkskunnande när hon satt i fängelse för mordet på sin make, vilket hon också envisas med att berätta på jobbintervjuerna som den mycket motiverade socialarbetaren Audrey mirakulöst fixar.

Hopplöst, förstås. Och småkul.

De hemlösa kvinnorna, som spelas av amatörer med egen erfarenhet av hemlöshet, skildras på ett varmt sätt, liksom de socialarbetare (som spelas av professionella skådespelare som Audrey Scapio och Noémie Lvovsky) som verkar ha hur mycket hjärta och tålamod som helst. Att ingången i historien är feel-good-kul känns också befriande. Diskbänksrealism kan behöva lite extra glans ibland.

Regissören Louis-Julien Petit hade en liknande ambition med "Klippet", som 2015 kunde ses på svenska biografer. Där slogs hårt hållen arbetskraft i en lågprisaffär för sin värdighet, bland annat genom att stjäla den mat som de var ålagda att slänga. I hemlighet startade de en egen solidarisk butik i en anda som både älskare av bröderna Dardenne och Jönssonligan kunde uppskatta.

Den här gången blir det lite svårare att gifta ihop det sociala patoset med den lättsammare tonen. Det blir helt enkelt för svårt att tro på storyn när de hemlösa kvinnornas liv aldrig fördjupas. Missbruksproblem lyser med sin frånvaro, reflektioner kring personligt ansvar likaså. Inte heller socialarbetarna blir riktiga människor. Louis-Julien Petit verkar ha glömt att för att lyckas med komedi så får man inte backa för lite svärta.