På väg tillbaka efter ett tufft år

Kallinge Artikeln publicerades
Staffan och Anna Roos har haft ett tufft år. Nu planerar Staffan att dansa kring midsommarstången 2018. Och att köra hoj igen.
Foto: Mattias Mattisson
Staffan och Anna Roos har haft ett tufft år. Nu planerar Staffan att dansa kring midsommarstången 2018. Och att köra hoj igen.

43 års motocrosskörande - och ett 54-årigt liv - kunde ha tagit slut den där junidagen.

Men han tog bussen tillbaka och reste sig efter kraschen och det 150 minuter långa hjärtstoppet.

Sydöstran har träffat överlevaren Staffan Roos i Kallinge.

Det nyrenoverade köket i öppen planlösning välkomnar i den teglade villan i Kallinge. Kaffebryggaren puttrar samtidigt som Anna Roos ställer fram ett litet fat med ballerinakex och pepparkakor på bordet.

Ännu en julhelg står för dörren - faktiskt även i detta hus. Mot alla odds, kan man tycka, med tanke på det minst sagt tuffa 2017 som familjen Roos snart gör bokslut över.

Foto: Mattias Mattisson
"Det är så med motorcrossen, när du spänner fast hjälmen är det som att djävulen flyger i dig”, säger Staffan Roos.

Staffan Roos rullar fram till köksbordets ena kortsida och börjar berätta. Om att han ”bara skulle köra ett motionsvarv till” på motocrossen - sporten som han har varit totalt hängiven sedan tolv års ålder.

Vi skriver 3 juni. Staffan gav sig ut på banan som så många, tusentals, gånger förr. Fullt medveten om att han inte längre är en ungdom, men kärleken till farten och tävlingen finns kvar.

– Det är så med motorcrossen, när du knäpper fast hjälmen är det som att djävulen flyger i dig. Den känslan finns kvar även om du har fyllt 54 år.

Han minns alla detaljer från olyckan.

– Jag tappade kontrollen över hojen i ett litet gupp, flög genom luften och landade hårt på fötterna på nästa gupp innan jag blev liggande. Jag kände direkt att något var fel, säger Staffan Roos.

Båda benen låg i onaturlig vinkel från kroppen och högra armen var söndertrasad.

– När folk sprang fram och frågade hur det gick skrek jag ”rör mig inte, låt mig ligga, det är något med höften”.

Men det skulle visa sig vara betydligt värre än så. Den hårda smällen med fötterna först i marken hade komprimerat - tryckt ihop - Staffans ryggrad. Andra ländkotan var krossad.

– Jag kände ingenting från höfterna och neråt. Det var helt dött.

På Blekingesjukhuset togs snabbt ett beslut om förflyttning till Universitetssjukhuset i Malmö, där en flera timmar lång operation av ryggen följde.

Staffan själv har bara fragmentariska minnesbilder härifrån. När han var nerdrogad tvingades Anna hjälplös titta på när alla vita rockar arbetade intensivt runt omkring henne och maken.

– Jag är numera stelopererad längs 1,5 decimeter av ryggraden och har två metallplattor i ryggen. Men när jag låg där på sjukhuset tänkte jag att, ”jaha, detta får jag väl fixa”, berättar Staffan.

Men det skulle bli värre. Under återhämtningen från ryggoperationen uppstod allvarliga komplikationer. Och de kom utan förvarning.

– Jag fick en plötslig känsla av att jag höll på att sprängas inifrån. Jag tryckte på larmknappen, sen svartnade allt. Tack och lov stod det två sjuksköterskor utanför dörren till mitt rum så jag fick hjälp direkt.

– Läkarna började efter 30 sekunder ge mig hjärt-lungräddning och ganska snart kopplades en hjärtmaskin in.

Staffans tillstånd var livshotande. En propp, sannolikt orsakad av blod och benfragment i den trasiga armen, hade fastnat i lungan. Det syrerika blodet kunde inte pumpas ut från hjärtat.

– Högra sidan av hjärtat svällde upp till nästan dubbel storlek jämfört med andra sidan.

Resultatet blev ett hjärtstopp - på två och en halv timme. Men läkarna gav inte upp.

Staffan och Anna Roos kan fira jul - trots motgångarna.
Foto: Mattias Mattisson
Staffan och Anna Roos kan fira jul - trots motgångarna.

Hemma i Kallinge ringde telefonen. Anna hade svårt att ta in informationen från sjukhuset.

– De sa att jag måste komma in direkt. Jag frågade om jag skulle ringa efter barnen. När svaret blev ja förstod jag hur allvarligt det var, säger hon.

Samtidigt kämpade Staffan Roos för livet.

– De såg att det fanns liv i pupillerna och ibland fäktade han med armarna.

Nästa komplikation hade att göra med den stelopererade ryggen. För att lösa upp en propp krävs blodförtunnande medel - i Staffans fall stora mängder.

– Man ger i regel inte det till människor som nyligen har opererats och har färska sår. Riskerna är för stora, man kan förblöda, säger Staffan.

Till slut fann läkaren ingen annan utväg. Blodförtunnade medel trycktes in i Staffans kropp - vilket gav effekt.

– Läkaren såg ut som ett frågetecken när han kom till mig. Han sa förvånat ”det fungerade, Staffans hjärta har börjat slå igen”, säger Anna.

Staffan berättar att något hände under de 150 minuter som hjärtat fick hållas i gång på mekanisk väg. Det mesta var bara svart. Men i en kort sekvens dök plötsligt hans döda farbror Tommy upp.

– Det var det första jag sa till min bror när jag vaknade upp: ”Jag satt på bussen till himlen. Halvvägs dit mötte jag Tommy. Han sa till mig att hoppa av och ta en annan buss tillbaka, det var inte dags för mig än”, säger Staffan.

Han löste alltså en bussbiljett och återvände till livet. Men resan tillbaka hade bara börjat. 13 veckor på specialistrehabiliteringen i Karlshamn följde med hård drillning av sjukgymnaster.

– De är hårda som fan där, säger Staffan och skrattar.

”På midsommarafton 2018 vill jag för egen maskin dansa kring midsommarstången. Det lär väl inte bli ”Små grodorna”, men jag ska i alla fall ta mig runt”

 

Träningen har dock gett resultat. Under de sju månader som gått sedan olyckan har Staffan gjort anmärkningsvärda framsteg. Från att ha varit förlamad har han rest sig ur rullstolen och börjat gå. Förvisso ”som en 90-åring” med rullator, enligt honom själv.

– Nu har jag dessutom börjat använda kryckor. Det har inte blivit några längre sträckor än, men det går åt rätt håll.

Vad är din målsättning?

– Jag har två, säger Staffan och presenterar sina planer.

– På midsommarafton 2018 vill jag för egen maskin dansa kring midsommarstången. Det lär väl inte bli ”Små grodorna”, men jag ska i alla fall ta mig runt (skratt igen).

– Och längre fram, då ska jag köra hoj igen.

Va..?

– Du hör vad jag säger: När den nya motocrossbanan står klar i Ronneby, då ska jag köra första varvet. Eller två.

– Efter det kan jag tacka för mig.

Motocrosshojen väntar på Staffan Roos - åtminstone om han själv får bestämma.
Foto: Linus Roos
Motocrosshojen väntar på Staffan Roos - åtminstone om han själv får bestämma.

Staffan Roos har sedan 1980-talet var djupt engagerad i motocrossklubben SMK Ronneby. Föreningen har i princip varit hemlös under dessa år och därför fått bedriva verksamhet på andra banor i närområdet, exempelvis i Rödeby där Staffans olycka inträffade.

Men under de senaste två åren har det börjat hända saker i frågan, mycket tack vare ordförande Staffans ihärdiga arbete. Ronneby kommun har köpt ett markområde intill E 22, där en ny bana kan anläggas.

– Går allt som det ska så kan markarbetena påbörjas under nästa år. Vi är den största föreningen i södra Sverige när det gäller ungdomar under tolv år, målsättningen är att de äntligen ska få börja träna på hemmaplan 2019. När banan är klar, då är det alltså jag som kör första varvet.

Men innan dess väntar oerhört mycket rehabträning. Staffan känner beröring på huden men kontrollen över benens muskler är ännu begränsad.

– Och så är fötterna sneda. Jag kommer att fortsätta träna men även om fötterna inte blir helt okej så kan jag leva med det. Längre fram, då vill jag börja jobba igen, mest för den sociala biten.

Familjen Roos har klätt julgranen. En rullstolshiss vid entrédörren och en ramp på altanen vittnar om konsekvenserna av den där junidagen.

En rullstolshiss vid entrédörren har kommit på plats vid villan i Kallinge.
Foto: Mattias Mattisson
En rullstolshiss vid entrédörren har kommit på plats vid villan i Kallinge.

Anna reflekterar kring hur man orkar resa sig efter ett traumatiskt år.

– Vi har fått så mycket stöd och hjälp från släkt och vänner, säger hon.

Hjälp i kontakter med försäkringsbolag men också praktiska insatser som tapetsering i det nya köket som nästan var klart när olyckan inträffade, är bara några exempel.

– Utan vår familj och vänner hade det aldrig gått. Vi är oerhört tacksamma för vad de gjort för oss.