Släkt & Vänner

Jonathan Lundberg: Myterna om Frankrike är inte myter

Släkt & Vänner

De senaste månaderna har jag bott och studerat i Frankrike. Vilken resa! Vilken upplevelse! Vilken världsomvälvande erfarenhet. Men nu saknar jag Östersjösystemet.

Artikeln publicerades 12 december 2016.

Det är lätt att bli lite platt sarkastisk när man ska berätta om Frankrike. Låt oss direkt skutta över den fällan med en verbal piruett. Vi ska inte säga något spydigt om fransmännens imponerande ovilja att prata engelska.

Vi behöver inte heller klura ihop något underfundigt om hur de aldrig kommer i tid till sina egna möten. Och för Guds skull, låt oss inte överdriva fransmannens oresonliga manér att komma med tomma hot för att få sin vilja igenom.

Inte för att det vore en lögn, men just därför. Det finns inga stilpoäng i att karikera något som redan är en karikatyr av sig självt.

En av våra kurser har handlat om den amerikanska konstitutionen. Jag vet att det är en märklig kurs att läsa i Frankrike, men vår lärare var själv amerikan. Hans härligt filmatiska accent när han berättat om självständighetskulturen i Wisconsin och hans ganska charmerande snarlikhet till pappan i Family Guy var direkt drabbande. Nej, det har varit en ganska bra kurs.

Inför tentan lämnade läraren över kursen till skolans administration, precis som i Sverige. Det var då de dök upp - baguetterna i mossen. Det började med ett bistert mail. “Tentan börjar klockan två. Var där 15 minuter innan, annars underkänns ni”. Typisk fransk retorik. Alltid det lilla hotet.

När jag kom dit prick kvart i två satt redan de andra utbytesstudenterna vid borden, lätt svettiga efter springturen vissa av dem tagit från busshållsplatsen. De franska eleverna? Ptja, de stod tvåhundra meter bort och rökte Camel gula.

Sedan började tentavakterna ge oss våra instruktioner. De berättade var vi skulle skriva våra svar, hur långa de skulle vara, när vi fick gå på toa och hur vi skulle signera tentan - på franska. Trots att hela kursen varit på engelska och en tredjedel av skolans elever inte kan säga två sammanhängande meningar på franska.

Just då, några minuter över två, slogs dörren upp. Några fransmän lunkade in, inrökta som ålen på julbordet men med något mindre aptitliga tobaksnyanser. Tentavakterna tog ingen notis om förseningen. Det var väl bara bra att de överhuvudtaget kom, så att de kunde tolka mellan vakterna och oss bytisar.

Nå, oviljan att prata engelska, opunktligheten och de tomma hoten är ingen myt. Det är Medelhavssystemet, som vår ledarskapslärare kallar det. Nu saknar jag Sverige och Östersjösystemet. Och vad är det?

Ptja, framförallt ett system där ingen människa röker Camel Gula.