Släkt & Vänner

Thomas Törnqvist: ”Tack tomten, efter 43 år slog drömmen in”

Släkt & Vänner Artikeln publicerades
Foto:

Hålögd och trött, men lycklig. Tack för det din tomte. …Efter 43 år köpte jag julklappen med stort J till mina barn – med den lilla detaljen att jag snodde den själv.

Julafton och tindrande små barnögon som laddat hela hösten med önskelistor långa som Ölandsbron.

Dagen D, den 24:e då allt ska gå i uppfyllelse.

Och den som levererar godset är tomten som sexåringen redan för några år sedan avslöjade som en bluff då han gång på gång lånade morfars skor och dessutom lät precis som honom.

Näe, den gubben går inte!

Men den här gången tänker pappan göra sexåringen och hans lillebror mållösa – dags att bränna allt på ett (jul)kort.

Och han ska dessutom lyckas med bedriften att överraska sig själv lika mycket på samma gång. För har man väntat i 43 år och ännu inte fått den – ja, då jäklar får man till slut ta tag i det själv om det ska bli några barn gjorda... eller snarare några tv-spelande barn (och vuxna) i huset.

Vid en titt i backspegeln var jag den där ungen som alltid fick gå till grannbarnen för att få det där lilla extra i tillvaron – som att kolla VHS-film, käka munkar på en torsdag eller spela ... just det, tv-spel.

Men tro inte att det här är en diss mot hela min barndom. Snarare en liten vink om att jag inte fick det där som bästa kompisen Denny allt som oftast fick. För lintotten, som för övrigt inte hade några syskon som en annan, var uppväxten ett enda långt räkmacke-race, konstaterade jag surt. Ordet bortskämd fanns liksom inte på min minuslista just då...

Men så i år var det äntligen min tur.

43 års drömmande om ett eget tv-spel var över. Så att man slapp ömmande, skinnflådda och stela tummar – en vanlig åkomma under slutet av 80-talet när kidsen vallfärdade till videoaffären och hyrde sig ett 8-bitars Nintendo i 24 timmar för en smärre summa pengar. Klart det blev störd nattsömn, begränsade rörlighet och träningsvärk efteråt.

Precis som nu då, konstaterar jag, efter två veckors konstant tv-spelande under sena kvällar och ibland nätter.

Kan man sjukskriva sig för stela fingrar? Det borde man, tänker jag. Tänk dig en pianist som inte kan röra klaviaturet?

Och frågar sexåringen om en FIFA 17-match mitt i veckan så har jag helt plötsligt drabbats av ännu fler åkommor, som hörselproblem eller alzheimer light då jag ”glömt” var handkontrollerna ligger.

Nä, här ska vara ute och lekas hederliga lekar. Frisk luft för att hålla den hålögde, apatiska tv-spelsjunkien borta!

Men jag är lyckligare än någonsin – äntligen fick jag det som stod överst på min önskelista i 43 år.

Tack tomten – nu tror jag på dig mer än någonsin.