Karin Ferneborg: Karin Ferneborg: ”Jakten på första plats i kön”
I min vardagsbutik är det alltid kö. Det spelar ingen roll om jag handlar klockan nio en tisdagsförmiddag eller klockan fem en torsdagseftermiddag. Men så händer något. En butiksanställd närmar sig kassorna. Hon slinker vant förbi kön och sätter sig tillrätta.
Jag ser hur folket börjar röra på sig oroligt. Någon ser diskret över axeln. De ser ner i sina kundvagnar. Söker flyktväg. ”Det går bra här också” säger hon med en så där trevlig ton som enbart kassörskor kan ha. Likt Pavlovs hundar skingrar sig kön. De buffas och puttas och liksom slår sig fram med sina korgar. ALLA vill ha den åtråvärda köplatsen i den nyöppnade kassan.
Jag känner mig alltid lite bortkommen när nya kassor öppnas. Vem har rätt till den nyöppnade kassakön? Finns det någon slags oskriven regel?
Mest logiskt borde vara något slags kösystem på hur man står i den befintliga kön. Den som köat längst och alltså är närmast i turordning borde få gå över till den nya kassan?
Eller ska man släppa fram äldre personer och barnfamiljer?
De som faktiskt har svårast och tycker att det är jobbigast att stå i kön?
Men å andra sidan tjänar man ju ingen tid om man släpper före 85-åriga Agda som helst ska gå igenom sina kuponger först. Och vem orkar lyssna på treårige Albins tjat om att han visst borde få köpa en chokladbit, trots att det inte är lördag.
En eftermiddag stod jag i den evigt långa kassakön med ett par frukostvaror i min korg. Det var snart min tur men när jag såg hur grannkassan öppnade bytte jag kassa för att komma hem så snabbt som möjligt. Då kände jag en kraftig smäll i ryggen. Det var ett pensionärspar som hade så pass hög fart i riktning mot den nyöppnade kassan att de inte lyckats sakta ner när de såg mig. Jag blev chockad. Så som man kan bli när två pensionärer kör på en med en fylld kundvagn. Jag såg på dem, men de tittade inte på mig. Istället lastade de upp varor efter varor på bandet. Det är visst djungelns lag som gäller.
