Karin Ferneborg: Karin Ferneborg: ”När min bästis gick i tusen bitar”
Min ettåring har sedan en vecka tillbaka strikt telefonförbud efter att ha kraschat min telefon i backen. Tyvärr är han för liten för att få avdrag på någon veckopengen.
Telefonen blev obrukbar. Skärmen var i tusen bitar och fick skickas på lagning. Problemet är egentligen rätt enkelt att lösa. Däremot har jag insett mitt extrema behov av min mobiltelefon.
Vi bär med oss våra smarta mobiler överallt. Vi äter med den, tittar på teven med den och samtalar med varandra via den. Visste ni förresten att våra telefoner är ett av de föremål som finns smutsigast i ett hem?
Förutom att saknaden av telefon gör mig nåbar innehåller den så pass många andra viktiga funktioner man behöver i moderna samhället. Det är bank-id och swish som gör det möjligt att få koll på sin ekonomi. Eftersom jag har en sjuklig rädsla för ficktjuvar har jag aldrig särskilt mycket pengar på mitt bankkort. Detta straffar sig nu när jag haft noll koll på mitt saldo.
För att se saldot behöver man antingen logga in via mobilen och legitimera sig. Finns det något obekvämare än att stå vid kassan med middagen på rullbandet och höra ”tyvärr, medges ej”. Ni vet när kön växer bakom en och man testar och testar med det står fortfarande ”medges ej”. Och när man söker sig igenom kön och önskar högt att någon man känner står där.
Med dagens smarta telefoner förväntas vi vara tillgängliga hela tiden. Vi förväntas ta det där samtalet direkt, eller svara på den där oväsentliga frågan. Vi förväntas lajka varandras bilder och besvara varandras inlägg med passande emoji.
Mobilen är idag vår bästa och sämsta vän. Den har ersatt socialt umgänge. Min pappa hälsade på häromdagen. Vi satt i varsin del av soffan och spelade Wordfeud mot varandra i telefonerna. När vi kom på det fick jag panik och letade fram klassiska bräd-Alfapet.
Kanske är det jag som skulle få mobilförbud?
