Karin Ferneborg: Karin Ferneborg: ”Nu tar ett nytt kapitel vid”
– Olof i alla fall, säger jag och skrattar till nervöst.
Rösten brister. Tårarna bränner. Jag sätter mig ner och håller om honom. Kramar hårt. Lite för länge. Andas in doften av morgonens frukost från hans tröja. Han puttar bort mig. Ler. Och ger sig på knubbiga ben flygande iväg för att upptäcka det nya kapitlet i livet. Förskolan.
Livet är en bok och det är vi som fyller kapitlen. 388 dagar efter att han kom in i vårt liv skriver vi kapitel två. Tillsammans.
Jag vet att vi kommer att behöva säga hejdå många gånger. Men frågan är för vem det är jobbigast? För det lilla barnet som ännu inte vet vad som väntar runt hörnet. Som inte vet att godis är gott eller att de bästa tv-programmen sänds efter att han har lagt sig.
Jag vet också att han en dag kommer att bli längre än jag. Vi kommer att bråka. Han kommer att skrika att han hatar mig. Han kommer att smälla i dörrar. Men vi är inte där än.
Under 388 dagar har det varit jag och han. Han och jag. Kapitel förskola är hans första steg in i självständigheten.
Kapitel två innebär jobb och förskola. Lämna, jobba och hämta. Och nu är det plötsligt jag och pappan som ska lägga det där livspusslet med tiotusen bitar. Vi kladdar och drar pilar i almanackan. Byter hämtning mot lämning. Klunsar om vem som ska vabba.
Arbetsdagen är slut. Jag har lämnat, jobbat och ska nu hämta. Jag är tillbaka på förskolan.
– Heeej! ropar jag exalterat när jag öppnar dörren till förskolan. Jag sätter mig ner på huk. Öppnar min famn. Han tittar ut genom den limegröna tunneln. Det lilla håret på hjässan står rakt upp. Smilgropen på hans vänstra kind glänser. Men så vänder han sig om. Skrattandes. Och tar ett varv till i tunneln. Han skriver redan på det nya kapitlet. Och jag inser att jag också måste göra.