Sista dansen för Sölvesborgs nöjespappa

– Det är klart att det är lite vemodigt, men man måste inse att någon gång så måste man sluta, säger han.

När Sydöstran träffar honom har han precis brutit benet och haltar omkring hemma i villan i Norje.

Bröt du inte benet förra gången också som Thorleifs skulle spela på Valje nöje?

– Ha, ha, den gången bröt jag benet strax efter att de spelat och den här gången har jag brutit benet veckan innan.

John Andersson, 73 år ung, ler under det långa, numera grånade skägget.

Att han gav sig in i dansbranschen var slumpen.

– Jag skulle köpa en Volkswagen cabriolet, men jag hade inte råd. Det var så jag kom in i branschen.

Tillsammans med en kamrat tog han över den då 34 år gamla dansanläggningen.

Under åren har en rad storheter kommit och gått. bland annat Bill Haley, Vikingarna, Rockfolket och inte minst Lasse Stefanz som uppträtt i danspalatset närmare 30 gånger. Först ut av alla artister var Robert Tino.

Vilket av alla artister genom åren håller du högst?

– Jag vill inte nämna någon i demokratins namn, men det är klart Little Gerhard besök när han i början av 1960-talet sjöng siste Mohikanen var speciell på grund av den enorma publiktillströmningen. Jag tror det var en bra bit över 2 500 personer som såg honom.

– Det roliga var att trummisen fick minst lika många applåder som Little Gerhard. Det berodde nog på att han kom från Bromölla.

Sämst?

– Det håller jag för mig själv.

Är det någon artist som du bommat genom åren?

– Uri Geller. Han som böjde skedar. Det var trist att han inte kom.

Största publikdragaren?

– Det var nog när Bill Haley kom i september 1972. Då hade vi närmare 2 000 personer här.

Husband?

– Det är förmodligen Lasse Stefanz. De har spelat här sedan 1960-talet. Första gången de var här tog de 680 kronor.

En ögonsten

Det började med Ulrik Wittmans orkester i augusti 1961 och slutar nu på lördag med Thorleifs.

En danskväll kommer det 400-500 personer. De flesta i åldern 40-60 år och många av dem är stamgäster.

Vid sidan av dansen har bilintresset alltid haft en stor del i hans liv.

Inne i en vrå i danspalatset står hans ögonsten parkerad, en Porsche Targa årsmodell 1974.

Sedan många år är han med i Svenska Porscheklubben som medlem nummer 83.

Du har även varit utvikningspojke i Fib-Aktuellt?

– Ja, det var 1970. Det är gamla synder.

Har du inte funderat på att klippa skägget?

– Nej, faktiskt inte.

Kanske är det en del av hans tomteimage. Redan i slutet av november är det varje år tomtepremiär och sedan avlöser det ena tomteuppdraget efter det andra. På julafton är det nätt och jämt att han hinner med, för tomten John Andersson far nämligen inte bara till alla barnen, utan även till äldreboenden och jularrangemang.

– Det har hänt att det varit 20 tomtebokningar den 24 december, men i år blir det bara fem. Jag måste vara hemma lite också med barnbarnen.

Det började någon gång för 30 år sedan, och då var skägget fortfarande rött och John Andersson tomtade mest hos bekanta. De första åren tog John inget betalt, men sedan 1991 är han medlem i Lions, och nu kostar det.

– Jag tigger till barncancerföreningen som köper saker till barn med cancer som vårdas på Lunds lasarett. Det känns bra att kunna göra detta, det är absolut inte betungande, utan jag ser det som ett hedersuppdrag.

Nere på Valje nöje har han en spargris på disken där gäster kan lägga frivilliga bidrag när de beställt in ett glas vatten. Där brukar det bli 4-5000 kronor per år.

Tomtandet drar in ungefär lika mycket. Totalt tror John han tomtat ihop en bit över 100 000 kronor till barncancerföreningen, och det tänker han fortsätta med.

– Men först ska jag bli frisk. Att gå omkring så här och halta är inte roligt. Och Att dansa med ett brutet ben är ju inte det allra enklaste.