GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Jörgen Klinthage: ”Konsten att vara snabbare än en orm”

Vår rädsla är instinktiv. Forskare kan nu bevisa en gång för alla att människor, tack vare evolutionen, har en inbyggd rädsla för ormar.
Detta är en personligt skriven text i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ibland bara händer det. Jag hade sprungit några kilometer och kommit in i nåt som liknar den andra andningen. Helt obekymrad flög jag fram på stigen där i skogen och så plötsligt bara hände det.

En snok som jag först intuitivt upplevde som en orm fick mig att göra ett katapult hopp.

Efteråt kunde jag som en film se hela förloppet en gång till spela upp sig: hur jag hoppade upp som en gasell och såg hur ormen skyndade sig över stigen och när landade var det med exakt timing.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Hade jag haft en sagolik tur som såg ormen, förlåt snoken, liksom i vitögat och sedan reagerade med blixtens hastighet eller var det något inlärt från mina förfäder från grottåldern. Tja, det kan ju fundera på.

"De flesta människor är rädda för någonting. Men när vi låter rädslan begränsa oss och vingklippa vår frihet kan det handla om en fobi."

Man kan nämligen säga att rädsla och ångest är kroppens larmsystem. Larmsystemet aktiveras blixtsnabbt i kroppen när vi möter något vi tror är farligt.

Men hur vet vi vad som är farligt? Är rädsla vår bästa vän eller värsta fiende?

De flesta människor är rädda för någonting. Men när vi låter rädslan begränsa oss och vingklippa vår frihet kan det handla om en fobi.

Förutom ormar ligger spindelfobi, rädsla för trånga utrymmen, att sitta fast eller kvävas högt vid sidan av höjdskräck.

Andra är rädda stormar, åska och blixtrar, getingfobi, men även hund- och fågelfobi.

Listan kan bli ganska lång över våra vanligaste fasor. Flygrädsla ska man kanske inte glömma bort och inte minst mörkerrädsla.

Skräcken sitter i generna och våra reaktioner på vilda djur styrs till stor del av sten­åldersmänniskan i oss.

Så vi har med andra ord inte kommit så långt från våra förfäder 500 generationer längre bort som jägare och samlare.

Vår rädsla är inget att vara rädd för. Inte heller värd att hånas. Den har hjälpt oss att överleva i miljontals år. Så var det där med snoken som jag egentligen trodde var en orm. Kanske var det helt enkelt snoken som till syvende och sist var den som var mest rädd för vad den upplevde som en tokhoppande människa.

Läs mer