GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Mattias Nilsson: ”Hjälp mig, Rune”

Under många år var engelskan det förhärskande språket för den som ville bygga en karriär inom popmusiken.
Mattias NilssonSkicka e-post
Publicerad onsdag 08:00
Mattias Nilsson
Detta är en personligt skriven text i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Foto: Martina Holmberg / TT

När långhåriga jeppar från den svenska landsbygden på 60-talet ville bli lika stora som sina idoler i The Beatles var det för dem helt självklart att sjunga på engelska. Ofta med ganska blandat resultat. Uttalet var inte alltid lika klockrent som ambitionen, för att uttrycka det milt.

Efter 1963 ville alla som överhuvudtaget andades i Sverige, ha ett eget popband. Det krävdes heller inte så mycket för att lyckas och här definieras begreppet “att lyckas” utifrån hur många spelningar i skolans matsal man fick.

Vad man skulle heta spelade inte så stor roll, bara det var på engelska och passade ihop med ett The. The Apples, The Helpers, The Dreamers, The Jollys eller The Sodas. Det fanns dock undantag. Ett av de allra mest framgångsrika svenska Beatles-epigonerna hette som bekant Tages. Varken mer eller mindre.

Andra tänkte tvärtom. Vi ser oskyldiga ut, sjunger på svenska men skaffar oss ett fräckt bandnamn på engelska. Ja, jag tänker givetvis på Björn Ulvaeus och Hootenanny Singers.

Med rafflande låtar som Den gyllene fregatt, Jag väntar vid min mila och Marianne skrev de in sig i den svenska pophistorien.

”Vad man skulle heta spelade inte så stor roll, bara det var på engelska och passade ihop med ett The.”

Det här med att översätta engelska texter till svenska blev annars en enorm industri. En kader av svenska textförfattare, oftast anförda av den store Peter Himmelstrand, tjänade grova pengar på att översätta banal engelsk poplyrik till om möjligt ännu mer banal svensk sådan.

Vem minns inte hur It’s My Party blev Leva livet, Lucky Lips blev Slit & Släng och Everybody's somebody's fool blev det något mer svårförklarliga Tunna skivor.

Min personliga favorit i ämnet är Harpo som tog sig an The Beach Boys Help me, Rhonda med den svenska texten Hjälp mig, Rune. Häromdagen uppmärksammades jag även på hur det svenska dansbandet The Gimmicks på 70-talet tolkade Elton Johns Goodbye, yellow brick road. Hur den svenska tolkningen blev? Givetvis: “Jag lämnar tegelstensgränd…”

Det senaste exemplet på detta otyg kommer från 2002 när Bert Karlsson lät brittiska Gareth Gates hit Anyone Of Us (Stupid Mistake) tolkas av Mathias Holmgren med titeln Något som kan hända. Att översätta engelska låtar till svenska kunde alltså hända så sent som 2002.

I dag känns fenomenet lika daterat som Bert Karlsson själv.

”1963 ville alla i Sverige ha ett eget popband.”

Läs mer