GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Mattias Nilsson: ”Långtråkigt i svampskogen”

Nästan allt man gör kan kännas meningslöst i långa loppet men det finns en företeelse som jag finner tråkigare än allting annat.
Mattias NilssonSkicka e-post
Publicerad onsdag 08:00
Mattias Nilsson
Detta är en personligt skriven text i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Nej, det handlar inte om att städa. Inte heller sätta in disken i rätt hylla efter att maskinen polerat glas och tallrikar superblanka. Inte ens trädgårdsarbete tröttar ut mig men nu börjar vi närma oss.

Jag talar om svampplockning. Det finns nog inget annat som kan få mig att så ljudligt pusta av vanmakt. Bara tanken på att dra på sig oömma kläder och gummistövlar får mig att sparka bakut. Visst, säger naturvännen, tänk dig alla underbara dofter du får uppleva. Dofter av blöta träd, kladdig jord och harskit. Och tänk på den fantastiska motionen du får liksom nästan gratis i samma stund som sinnet ges möjlighet att kontemplera över de stora sakernas tillstånd.

”Det finns nog inget annat som kan få mig att så ljudligt pusta av vanmakt.”

Medan du går där lite andfådd över stock och sten med en iskall rännil av svett utmed ryggen, kan hjärnan gå i spinn över vem som blir nästa president i Finland eller hur många kilometer Gibraltar sund egentligen mäter. Och detta samtidigt som du letar efter de goda små svamparna. Vilken femetta av mänsklig tillfredsställelse både för fysiken och psyket, menar vän av svampexkursion.

Själv känner jag mig enbart trött och uttråkad. Mestadels eftersom man ju sällan hittar de förhatliga svamparna. Visst, det finns dagar då det fullständigt exploderar av det gula kantarellguldet men någonstans känner jag ändå en inre uppgivenhet. Ärligt talat bryr jag mig inte om jag får någon svamp eller inte. Jakten efter dessa klibbiga växter lockar mig inte i så stor utsträckning att det spelar roll.

Jag gissar att det skulle ge mig mer att se färg torka. I alla fall om man får sitta ner och titta på den nymålade väggen. I jämförelse skulle detta kunna bli ganska rafflande. För mitt inre kan jag höra Lasse Granqvists smattrande kommentatorsröst från färgtorkningen:

-Den tidigare så blöta väggen börjar nu sakta men säkert visa framfötterna när det handlar om att torka. För bara två minuter sedan var väggen dyblöt längst uppe till höger men nu äter sig torkan sakta, sakta, sakta in i väggen. Den knappar in, tar sig målmedvetet fram och här kan vi se hur den röda färgen ändrat nyans i samband med att väggen suger i sig färgen. Nu är vi inne på upploppet och torkar sprider sig utmed väggen. Och där är vi i mål! Färgen klarade det! Väggen är torrare än Hegerfors ordvitsar. Vilken underbar final!

”Jag gissar att det skulle ge mig mer att se färg torka.”