Mattias Nilsson: Mattias Nilsson: ”Världsartisten bekänner färg”
Ett beprövat sätt för att få ett intervjuoffer att våga öppna sig är nämligen att ställa de där lite dumma frågorna som journalist.
Man gör sig dummare än man är i hopp om att få fram ett uttömmande svar. Samtidigt blottar man strupen för ett intervjuoffer som kanske känner ett behov av att tvåla till en reporter.
Det bästa exemplet är kanske SVT:s Mittnytt för några år sedan. Inslaget handlar om skyddsjakt och en stor björn har precis blivit skjuten. Reportern frågar jägaren om hur björnen mår.
“Björnen mår inte bra. Den är jättedöd”, säger jägaren och tittar lite pillemariskt mot journalisten. Man kan känna en vittring i luften. Inte bara av död björn utan också en doft av den psykologiska segerns sötma.
”Jag laddade utan att tveka med det riktigt hårda materialet”
Jag ska inte påstå att journalisten i det nyss beskrivna fallet var dåligt påläst på ämnet men det kan annars ofta handla om dålig research när liknande situationer uppstår.
Så här väldigt lång tid efteråt kan jag bjuda på en fadäs från en av mina mest misslyckade intervjuer. Jag skyller på ungdomlig oerfarenhet. I början av 90-talet intervjuade jag Tomas Ledin i radio via telefon och råkade inledningsvis slå fast att han fick sitt stora genombrott 1982 med låten Sommaren är kort.
Ledin var tyst en lång stund innan han lite skamset sade: “Ja, fast då hade jag ju spelat med Abba tidigare”. Touché!
Som man ropar får man svar är en klyscha värd att betänka i sammanhanget.
Den dummaste av alla frågor har jag nog ställt till artisten Eddy Grant, även han intervjuad via telefon. Vad frågar man en egentligen världsberömd och storsäljande reggaemusiker om?
Jag laddade utan att tveka med det riktigt hårda materialet:
“What’s your favorite colour?”
Efter en viss tvekan säger Eddy Grant: “Yellow, I guess”.
Eftersom jag lärt mig mycket om vikten av följdfrågor skyndade jag mig att genast kontra med ett:
“Why is that?” varvid den hyllade artisten som levt ett spännande liv, mött många människor och påverkat en hel generation med sin musik svarade: “I don’t know. I just kinda like it”.
”Man blottar strupen för ett intervjuoffer som kanske känner ett behov av att tvåla till en reporter.”
