GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. E-tidning
  1. Shop
  2. Tjänster
  3. Annonsera
  4. Tipsa oss!
  5. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Debatt: Inte tillstymmelse till självkritik

I förra veckans extrainsatta utrikesdeklaration inför riksdagen påstod utrikesminister Ann Linde, att ”Sveriges utrikespolitik fortsätter att vara global, multilateral och baserad på folkrätten”.
Utrikespolitiska deklarationen • Publicerad 13 juni 2022
Detta är en insändare i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ingen självkritik från utrikesministern Ann Linde (bild), konstaterar debattören Anders Björnsson
Ingen självkritik från utrikesministern Ann Linde (bild), konstaterar debattören Anders BjörnssonFoto: Christine Olsson/TT

Det är inte lätt att förstå exakt, vad detta betyder. Samma dag (10 juni) sade utrikesministern nämligen i ett uttalande för Expressen, att ”Sveriges utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik […] ändras ju nu i och med att vi kommer [att] bli medlemmar i Nato”.

Utrikespolitiken fortsätter, men den förändras. På vilket sätt förändras den?

”Det är alldeles uppenbart, att Sveriges utrikespolitiska självbestämmande med ett eventuellt Nato-inträde kommer att inskränkas.”
Anders Björnsson

Det är alldeles uppenbart, att Sveriges utrikespolitiska självbestämmande med ett eventuellt Nato-inträde kommer att inskränkas. I utrikesdeklarationen heter det: ”Sverige skulle som medlem åta sig helheten [min kursiv.] i Washingtonfördraget, inklusive Natos doktriner.”

Det innebär i klartext bland annat, att Sverige skulle vara berett att stödja en Nato-doktrin, som inte utesluter förstaslagsförmåga med kärnvapen.

Tydligt är, att detta rubbar grunden för Sveriges hittillsvarande utrikes- och säkerhetspolitik. Sedan 2010 har Nato definierat sig som en kärnvapenallians. Atlantpakten har inga egna kärnvapen, men i Nato-staterna Tyskland, Nederländerna, Belgien, Italien och Turkiet finns i runda tal 100 kärnvapen utplacerade. Sverige som Nato-medlem skulle självfallet bli medansvarigt för hur dessa ska hanteras. Och ”även om Sverige som Natomedlem inte har någon skyldighet att ha kärnvapen på sitt territorium under fredstid, skulle kärnvapen indirekt vara en del av vårt försvar”, skrev Svenska Dagbladet/TT på nyhetsplats (5 maj).

Onekligen: ett mycket viktigt avsteg från vårt lands hittillsvarande officiella syn på kärnvapen och dessas avskräckande effekter.

Lyssna nu! ”Regeringen avser inte att ansöka om Natomedlemskap. Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa.” Ja, så hette det i den närmast föregående utrikesdeklarationen, avgiven av Ann Linde, så sent som den 16 februari i år. I utrikesdeklarationen knappt fyra månader därefter nämns alliansfriheten inte med ett ord. Ingen argumentation för att den tidigare ståndpunkten kan ha varit felaktig. Inte tillstymmelsen till självkritik. Och ingen reflektion över att Natos skyddsherre USA tar sig rätten att bryta mot folkrätten, när det passar. Undfallenheten mot Turkiet och villigheten att rucka på reglerna för vår vapenexport visar, hur porös vår utrikespolitik har blivit.

Allt detta är ohederligt. Det ger ett klart intryck av att den svenska regeringen har gett vika för påtryckningar. Att någon folkomröstning om svensk Nato-ansökan inte kom till stånd, pekar i samma riktning.

Anders Björnsson, skriftställare och medutgivare av sajten alliansfriheten.se.