Debatt: Kvinnor, liv, frihet
Slagorden kommer från det kurdiska namnet av den dödade Jina Mahsa Amini, den 23-åriga kurdisk-iranska tjejen som misshandlades brutalt av moralpoliser i Iran för att hennes huvudduk inte satt rätt.
Medan jag sitter och skriver denna krönika så tas mina minnen mig tillbaka till vår revolution, den arabiska våren. Minnen som i början handlade om mod och motstånd mot diktaturer men som släcktes ner i krig och misär.
Med facit i handen av vår revolution är jag orolig och än mer hopplös för dem som tagit gator och torg i Iran. Orolig att de också skall tystas ner. Att deras revolution kommer att bringa ännu mer misär. En oro som även mina iranska vänner delar, men väljer hellre att kämpa med hopp än hopplöshet. För drömmen om frihet är deras enda vapen i denna revolution.
Revolutionen i Iran triggades av sjalen men handlar egentligen om ett större förtryck. Det handlar om ett genusapartheid. Det är inte bara kvinnorna som saknar klädfrihet utan även männen som inte kan gå ut med shorts och linnen. Men det är ett förtryck bortom enbart kläderna utan om det vardagliga förtrycket att inte kunna leva som fria och värdiga medborgare, utan snarare som fångar i en diktatur.
När jag frågar vänner i Iran vad dem förväntar sig av revolutionen så är svaret:
- Vi kan inte ha en demokratisk stat som i Sverige. Vi är omringade av diktatorer och islamismer. Vi vill inte ha en islamistisk republik av Iran utan bara en Republik av Iran. Vi vill ha det som vi hade det innan 1979 innan Khomeini och hans mullor kom till makten.
Jag frågar om dem har en opposition och jag möts av ännu mer tvivel:
- Vi har ingen opposition. Ingen leder oss. Oppositionen som ledde revolutionen 2008 sitter fortfarande bakom galler.
Min väninna berättar som om att hon nästan ber:
- Jag hoppas att västvärlden inte ska fortsätta sanktionerna mot Iran, för det är folket som drabbas, inte staten. Och det är vad vår regim strävar. Att vi hamnar under ännu mer förtryck och misär.
Medan jag och mina vänner skriver till varandra på sociala medier så riskerar de sina liv när de skriver till mig om revolutionen. Deras meddelanden känns som rop från dödens rike. Men de väljer hellre risken att dödas än att vika sig för rädslan för den islamistiska regimen.
”Medan jag och mina vänner skriver till varandra på sociala medier så riskerar de sina liv när de skriver till mig om revolutionen. Deras meddelanden känns som rop från dödens rike. Men de väljer hellre risken att dödas än att vika sig för rädslan för den islamistiska regimen.”Delvin Arsan
När jag gör jämförelse med den arabiska våren blir min väninna arg och svarar:
- Vi kan inte jämföras med arabländerna. Vi har varit ännu mer förryckta än dom. Men vi vet och är rädda för att det ska bli som Libyen och Jemen.
Många Iranier tror att det att Khomeini är död. Hade han varit vid liv skulle han ställt sig i spetsen för den här diktatoriska maskinen och krossat motståndet och revolutionen omedelbart. Det säger mina vänner i Iran.
Vår största oro är nu de hundratals som sitter i arrest. Deras framtid ser dyster ut. Folk som kom från liknande fängelser - och som jag intervjuade i Mellanöstern och Nordafrika kom ut som andra människor. Förstörda psykiskt och fysiskt. Medan tusentals andra aldrig återvände sina hem.
En annan oro bland människor som flytt till Sverige från islamskt förtryck - men som frivilligt bär slöja - är att detta ska uppfattas som att de är tvingade till detta, eller att de sympatiserar med diktaturerna. I själva verket handlar denna kamp om att alla frivilligt ska få välja hur de klär sig. Vi måste kämpa mot alla slags moralpoliser.
Delvin Arsan, författare till boken ”De Tystade Rösterna” (Carlssons Förlag), jämställdhetsexpert för FN i Mellanöstern.
