Sydöstran logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Debatt: Sverige, ett klassamhälle

Enligt tankesmedjan Katalys mäktiga volym ”Klasser i Sverige” har vårt land sedan 1980-talet radikalt förändrats från en jämlik välfärdsstat till ett skatteparadis för de rika.
Publicerad 8 februari 2021
Detta är en insändare i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ung arbetslös i Söderhamn? Åk till Norge och jobba! Bild: Centrala Söderhamn
Ung arbetslös i Söderhamn? Åk till Norge och jobba! Bild: Centrala SöderhamnFoto: Fredrik Sandberg/TT

På 40 år har nyliberalismen som samhällsmodell visat sig leda till skriande ojämlikhet över hela fältet, ekonomiskt, förmögenhetsmässigt och socialt och därmed också i fördelningen av livschanser. Hur gick det till? Jo, ”den nyliberala motreformationen” har lyckats: ”Botten går ur. Toppen drar ifrån. Mellanskikten präglas av rädslan att falla ner.”

Klassamhället är tillbaka även i medborgarnas medvetande. 80 procent av alla väljare och 93-94 procent av den politiska vänsterns väljare och sympatisörer anser att Sverige är ett klassamhälle.

”Klassamhället är tillbaka även i medborgarnas medvetande. 80 procent av alla väljare och 93-94 procent av den politiska vänsterns väljare och sympatisörer anser att Sverige är ett klassamhälle.”
Lennart J. Lundqvist
Annons

Hur ser det nya klassamhället ut? För att bringa reda i dess struktur och följder kan man särskilja tre slags ojämlikheter.

För det första gäller i klassamhället en ojämlik fördelning av handlingsresurser. Hur är inkomster och förmögenheter är fördelade, och var finns den politiska och ekonomiska makten?

För det andra finns vital ojämlikhet, som innebär en ojämlik fördelning av socialt skapade livschanser.

För det tredje existentiell ojämlikhet, som är en ojämlik fördelning av sådant som gör oss till personer, med autonomi, frihet och värdighet, liksom ger oss rätten att bemötas med respekt och rätten att förverkliga sina inneboende förmågor.

Ifråga om den existentiella ojämlikheten – som inte minst klassresenärer kan känna inpå bara kroppen – visar kapitlet om Ungdomslyftet i Söderhamn på en nära koppling mellan klassbakgrund och en utbredd känsla av att ”inte vara delaktig – och därmed att varken vara behövd eller önskad”. Unga som inte vill flytta känner att de styrande ”önskar bort” dem. De betraktas som ”misslyckade” i jämförelse med de mer flyttbenägna unga i medelklassen.

De som vill stanna kvar ”negligeras och nedvärderas”, eftersom stannandet betraktas som utslag av passivitet och oförmåga. Viljan att stanna ger de unga en skambelagd identitet. De som stannar upplever sig som misslyckade, när de inte vill följa byråkratens råd och ”flytta till Norge”, som var det s.k. Ungdomslyftets ”jobblösning” för Söderhamns unga. Lokala lösningar föll aldrig projektets ledare i smaken. De unga sveks.

För att mobilisera väljare, och alldeles särskilt de unga, behöver partierna på vänstersidan på nytt tala klarspråk om ojämlikhet, klassklyftor och tydligt visa på orättvisor. Partierna till vänster måste ta fram politiska förslag och reformer som leder till att klassamhällets verkningar och skillnaderna mellan klasserna minskar.

Med tanke på att ”arbetarna fortsatt utgör hälften av alla förvärvsarbetande i Sverige idag finns [här] en politisk potential”. För när klassanalysen fokuserar på människors strukturella position i produktionen och i samhället så blir det, hävdar redaktörerna, lättare att se de grundläggande maktrelationer som avgör ”hur, när och var vi arbetar, hur vi tjänar våra pengar och hur våra liv ser ut.”

Lennart J. Lundqvist

Annons
Annons
Annons
Annons