Debatt: Temperaturmätare för politisk medmänsklighet
Istället för att ledas av ett genuint rättspatos, tycks samtliga partier styras av maktbegär och jakt på politiska poäng.
Socialdemokraterna var en gång ledstjärna för välfärdsstaten.
Med rötter i arbetarrörelsen och en stark tradition av solidaritet och jämlikhet, har partiet format den svenska modellen som hyllats globalt. Men under de senaste decennierna har Socialdemokraterna bäddat för att avveckla alltihop.
För att behålla makten har de gjort alltför många ideologiska kompromisser, och deras politik är nu fylld av hyckleri och maktspel.
En tydlig vändpunkt var beslutet att stödja Sveriges Nato-ansökan. Genom att sträva efter militärt samarbete med västländer har de lämnat sin historiskt erkända roll som förespråkare för fredlig konflikthantering.
Agerandet är ett bevis på hur de numera prioriterar geopolitiska intressen över sitt åtagande att skydda mänskliga rättigheter. De sviker också sin egen arbetarklass genom att inte våga utmana kapitalets makt.
Miljöpartiet var tänkt att vara en kraft för hållbarhet och miljömedvetenhet.
De skulle vara en stark röst för klimatet, mänskliga rättigheter och global rättvisa. Länge har de drivit på för en omställning till ett grönare samhälle.
Men idag verkar de mestadels vara rädda för att ta verklig ställning i viktiga frågor. Att höja skatten på plastpåsar hamnade högre upp på prioriteringslistan än vad mördade barn i plastpåsar verkar göra. Partiet verkar endast vilja verka för kosmetiska lösningar och inte systemkritik.
Deras kompromisser har resulterat i att trovärdigheten reducerats till netto noll. Klimatkrisen kräver radikala åtgärder, men Miljöpartiet har fastnat i en tillrättalagd, ängslig politik som varken utmanar storföretagen eller de strukturer som driver på förstörelsen av vår planet - nämligen tillväxten.
Var är deras röst i frågan om gruvorna och dess påverkan på både miljön och ursprungsfolk? Varför har de valt att tystna i mötet med en allt mer aggressiv klimatförnekelse från högern?
Vänsterpartiet har historiskt sett varit ett alternativ för dem som söker social rättvisa, jämlikhet och kritik mot kapitalismen.
Partiet har sina rötter i den svenska arbetarrörelsen och kommunismen, men har under åren utvecklats till att stå för en mer reformistisk och pliktskyldig socialism. Med fragmentariska ideologiska löften verkar
Vänsterpartiet ha gått vilse, i synnerhet deras partiledning.
När en partiledare stoltserar på sociala medier med en keps där namnet på en av USA’s presidentkandidater syns, en kandidat som öppet stödjer det pågående folkmordet i Palestina, ställs allt på sin spets.
Hur kan en partiledare från ett parti som säger sig kämpa mot kapitalism och imperialism välja att stödja en person vars politik bidrar till förtryck och våld?
Att Vänsterpartiets partiledning reagerar mer kraftfullt på tomater än pågående folkmord, att de sviker de mest utsatta för att göra sig mer rumsrena och regeringsdugliga är ett tecken på att karriärism fått överhanden.
Vänsterpartiets kappvändarpolitik kommer att stå dem dyrt. Folk är trötta, folk har fått nog, och med ett minskat tålamod kommer motståndet att öka.
Samtidigt har vi ett samhällsfarligt styrande högerblock som hävdar antisemitism vid första given chans, men som inte ser några som helst problem med att forma sin politik med nyss-nazister.
Även Jimmie Åkessons samröre med gängkriminella, parallellt med att han drar ett likhetstecken mellan kriminalitet och negativt rasifierade, eller hans akuta minnesförlust vid ifrågasättanden verkar regeringen förbise.
Sveriges politiska landskap påminner om Lustiga Huset på Gröna Lund. Ingenting går ihop och allt är upp och ner.
”Sveriges politiska landskap påminner om Lustiga Huset på Gröna Lund. Ingenting går ihop och allt är upp och ner.”Mahdis och Mesir
I denna politiska kollaps, som mer liknar en cirkus, är det inte bara partierna som sviker, utan också de individer som tyst accepterar sveken. Vi behöver en politik som vågar utmana status quo, som inte kompromissar bort framtiden.
Sverige förtjänar bättre – och det är upp till oss, folket, att kräva den förändring vi förtjänar.
Mahdis och Mesir