2016 avslutades med seger för Syrien i slaget om Aleppo. Västmedia har svårt att hantera besvikelsen över att terroristerna i Al Nusrafronten besegrats och söker dölja att officerare från bl.a. USA, Israel och Saudiarabien lett deras krig i östra Aleppo genom att dränka den informationen i desinformation och krokodiltårar.
Förödelsen och lidandet i Aleppo, som angriparna i USA-alliansen bär det fulla ansvaret för, skylls i vanlig ordning på regeringen i Damaskus som försvarat sitt land mot de av väst lejda terroristerna och därvid, med stöd av folkrätten, tagit hjälp av Ryssland.
Det är ännu för tidigt att förutsäga om Aleppo kommer att bli en historisk vändpunkt av samma betydelse som exempelvis Stalingrad eller Dien Bien Phu. På hemmaplan karaktäriserades 2016 av ogrundad antirysk propaganda.
Ett exempel: TT publicerade en artikel från Nordiska rådets möte i Köpenhamn som återgavs i många tidningar 3 november under rubriken: Norden söker enad taktik mot Ryssland. I artikeln citeras statsministern: Sanktionerna bör fortsätta så länge Ryssland inte implementerar kraven i Minsköverenskommelsen om Rysslands annektering av Krim.
Men Minskavtalet handlar inte om den fredliga återföreningen av Krim med Ryssland utan om kriget mot Donbass. Är det en okunnig journalist som ligger bakom TT-artikeln eller, än värre, vet inte statsministern vad han talar om?
Det illustrerar nivån på den russofoba propagandan. Ett annat exempel är när det officiösa flaggskeppet Dagens Nyheter utpekar svenska apologeter för Putin, Putins svenska brigad eller stödbataljon, en form av femtekolonnare.
Vilka är det DN åsyftar? Jo, Sven Hirdman, tidigare Moskvaambassadör och Hans Blix, docent i folkrätt och tidigare folkpartistisk utrikesminister, båda anhängare av svensk alliansfrihet. De är femtekolonnare för att de, enligt DN, hävdar att hotet från Ryssland beror på att landet känner sig provocerat av väst. Ridå.
2016 blev omskakande för etablissemanget. Folkens missnöje kombinerat med splittring i härskarklasserna bröt igenom i Brexit och förde krigspartisten Hillary Clinton till nederlag och Trump till presidentämbetet i USA.
Trump sa sig vilja normalisera förhållandet till Ryssland, avbryta handelskriget och få ett slut på krigen i Västasien men har en udd riktad mot Kina. Samma syn på Ryssland har huvudkandidaterna i det franska presidentvalet, Fillon och Le Pen, och de vill också erkänna Krims samhörighet med Ryssland, förevändningen för sanktionerna. I flera EU-länder och i Moldavien har regeringar bildats med ungefär samma syn.
Ska Sverige fortsatt stå i frontlinjen med antirysk konfrontativ politik? Hur ska Löfven och Wallström med den så kallade feministiska utrikespolitiken tackla den nya geopolitiska verklighet som tar form i dessa överraskningarnas år?
