Harry R:son Svensson: Gustafsson läser min bok dåligt
Bosse Gustafsson skriver: ”Att han bara lyckats hittat några få nazister i förkrigsårens Karlskrona är för mig obegripligt. Men värre är att nazisterna fanns kvar när kriget bröt ut och när det successivt kom rapporter om förintelseläger.”
Gustafssons text är en sammanfattning av åtta artiklar som publicerades av Sydöstran i december 1997 och som behandlade Allmänna säkerhetstjänstens spaning mot personer som misstänktes kunde utöva statsfientlig verksamhet och vara femtekolonnare vid ett fientligt angrepp mot Sverige. Misstänkta var kommunister och nazister. Gustafsson avslutar med: ”Undersökande journalistik och forskning är syskon som ofta grälar. Jag inser att även jag nu hamnar på Harry R:son Svensson lista över ’historieförfalskare’. Svårare är att placera landsfogde Stig Kaijser på listan.”
Vem han citerar är oklart, men han är ute på ett äreräddande uppdrag då han uppenbarligen upplever att undertecknad tar heder och ära av mig namngivna personer:
”Historieforskaren Heléne Lööw, ledarskribenten Hans Bülow, politikern Björn Fries och reportern Kurt Karlsson har ett gemensamt: De har varit kommunismens lydiga historieberättare. På något annat sätt går det inte att tolka bokens budskap.”
Citatet visar att Bosse Gustafsson är snabb att dra slutsatser på vaga grunder. Efter genomläsning av Gustafssons artikelserie från 1997 framstår citatet ovan som symtomatiskt och jag kommer i denna artikel visa att detta är resultatet av Bosse Gustafssons föreställningar om den svenska officerskåren, Allmänna säkerhetstjänsten, samt de drivkrafter som var vägledande i säkerhetstjänstens arbete under andra världskriget.
Till att börja med, Gustafsson har uppenbart läst min bok, men han har läst den dåligt. I svar till Sydöstrans politiska chefredaktör, Hans Bülow, redogjorde jag för att ”den kommunistiska motberättelsen” inte är ett begrepp som jag myntat själv. Begreppet användes första gången 2007 av historikern Johan Östling, för att beteckna den kommunistiska tolkningen av Sveriges politiska agerande under andra världskriget. Enligt ”den kommunistiska motberättelsen” var nazismen ett överhetsfenomen och såg det som angeläget att rensa upp i samhällets mest inpyrda institutioner, särskilt Polisen och Försvarsmakten. Inom delar av vänstern fanns det sedan gammalt många som ifrågasatte polisens och militärens demokratiska trovärdighet. Denna misstro manifesterades vid tiden för krigsslutet i artiklar och debattböcker som krävde upprensning. Östling visar att ”Den kommunistiska motberättelsen bottnade i en marxist-leninistisk tolkning av andra världskriget.” Efterkrigsdebatten varade 1945–1948. Konsensus nåddes 1948 kring ”den småstatsrealistiska berättelsen” som förklarade att Sverige inte kunde ha agerat på ett annorlunda sätt under rådande omständigheter. Hans Bülow svarade: ”Först vill jag berätta att jag själv ansluter mig till den ”småstatsrealistiska berättelsen” om Sverige under andra världskriget.”
Bosse Gustafsson var 1997, omedvetet, väldigt tydlig med vilken tolkningstradition han själv tillhör. Allmänna säkerhetspolisens verksamhet under andra världskriget betecknade han den 16 december som ”den här närmast hysteriska åsiktsjakten”. ”Därutöver finns den militära säkerhetstjänsten som givetvis också åsiktsregistrerade.” Artikelserien avslutades den 31 december 1997 med orden: ”Bara några år efter freden, 1948, i det kalla krigets skugga, gick startskottet för Säpo. Kommunistskräcken avtog inte. Tvärtom. Åsiktsregistreringen fortsatte.” Citaten visar dels att Bosse Gustafsson inte hade kännedom om att Sovjet genom Sveriges Kommunistiska Parti hade byggt upp två separata rikstäckande sabotageorganisationer under 1930-talet, dels att säkerhetstjänsten inte sysslade med åsiktsregistrering utan spanade mot reella hot. Hans ideologiska föreställning om polisens arbete ledde därför till en felaktig tolkning av källmaterialet.
I tre artiklar återkom Gustafsson till att officerskåren och då särskilt officerarna inom marinen skall ha hyst nazistiska åsikter. Den 23/12 skrev han att ”fjorton dagar före rapporten om författarinnan fick Stig Kaijser tydliga uppgifter om att allt fler officerare i marinen sympatiserade med Tyskland och nazismen. Ett av bevisen är ett brev, daterat den 1 juli 1942 … från … Henrik Kullberg i Karlskrona … beklagligt nog att inte alla kontakter med nazister i Karlskrona kan utnyttjas då alla nya medlemmar tillhör Marinen.” Det andra beviset är ett brev från en orolig mamma. Bosse Gustafsson återkommer till dessa två källor i ytterligare två artiklar som bevis för de nazistiska sympatierna inom marinen: ”Detta visar att länets nazister håller ställningarna, trots att alla vet att det i residensstaden Karlskrona finns många trogna som inte vågar yppa sina sympatier offentligt. Hon hade hört att militärer från Karlskrona begärt av partiledningen att få tidningar tillskickade utan avsändare för att inte skapa onödiga misstankar. Fru Fredriksson visste inte hur rätt hon hade hört.”
Bosse Gustafsson utpekar här ”officerare i marinen”, flottan och kustartilleriet, som varandes nazister. Grunden för påståendet vilar på den lokale nazisthövdingen i Karlskrona och en mamma som är orolig för sin son. Genom fyndet av Nationalsocialistiska Arbetarpartiets medlemsredovisning 1933-1941 kunde jag i min forskning visa att NSAP avd. 39 Karlskrona under hela undersökningsperioden blåste upp sina medlemssiffror och hamnade i skuld till riksorganisationen. År 1941 redovisade avdelningen 19 medlemmar, vilket inte stämde enligt riksorganisationen. Detta visar att den källa Bosse Gustafsson förlitar sig på var en mytoman. Gustafsson kunde inte veta att källan inte var tillförlitlig, men denna enda källa räckte för att han skulle stämpla en hel yrkeskår som nazister. Med all önskvärd tydlighet visar detta att Bosse Gustafssons förförståelse och tolkning utgår från ”den kommunistiska motberättelsen”. Gustafssons artikelserie stärker därmed den argumentation som jag för.
Den 9 mars 1946 kunde BLT rapportera att 1942 gjordes en ingående undersökning av sjöofficerarna i aktiv tjänst och ingen fanns vara aktiv eller tidigare ha varit medlem i NSAP/SSS, eller i något närstående parti. När andra världskriget var slut 1945 fick Försvarsstaben i uppdrag av Försvarsdepartementet att redovisa de officerare och underofficerare som hade en nazistisk eller tyskvänlig inställning. Utredningen utfördes av Statspolisintendenten. Sammantaget omfattade utredningen 389 namn. Flest återfanns i armén. Inom flottan och kustartilleriet var antalet mindre än tio
Föreställningen om att det skall ha funnits en större kader nazister inom marinen är alltså en faktoid och en anklagelse som är osann. Tyvärr har denna faktoid fått fäste i Sverige och blivit allmänt vedertagen i Sverige genom att den vidareförts av bland annat DN och SVT under 1998.
Gustafsson skriver: ”Alla rikstäckande medier rapporterade om det sensationella och unika material som 1997 plötsligt och oväntat låg öppet för historiker och journalister.” Men materialet är inte sensationellt och unikt. Sedan ett regeringsbeslut 2001 är alla handlingar före 1949 i Säpo:s arkiv öppna för allmänheten. Jag använde själv Säpomaterial från krigsåren som källmaterial till min senaste bok.
Om redaktionen bereder mig plats, återkommer jag med en separat artikel om SKP:s infiltration av Marinbasen i Karlskrona under 1930-talet. Detta ger en förklaring till Allmänna säkerhetstjänstens spaning mot kommunister i Blekinge under krigsåren.
Harry R:son Svensson
Fil. dr.