Insändare: Applåder går inte att äta
Nu är det dags att ta bort kompisen som vi i vård och omsorg har haft tätt i pannan och ansiktet sen i början på 2020. Visiret. Det hatade och älskade visiret.
Frisyrerna kan justeras, håret kan få växa ut och spritångorna vi andats in minskar. Tillräckligt många är vaccinerade och smittspridningen minskar stadigt.
Men ändå jublar vi inte. För vi är fortfarande rädda. Vågar vi verkligen slopa visiret? Vem bär ansvaret för ifall någon av våra hyresgäster, kunder eller patienter ändå får covid-19?
Munskydd ska förstås användas vid mindre än en meters avstånd fortfarande så helt oskyddade är varken vi eller de vi vårdar. Vi är fortfarande rädda! Det känns som om vi på något vis fuskar. Att vi utsätter någon för smitta trots allt.
Jag är övertygad om att de flesta i vård och omsorg delar denna känsla. Det är vårdpersonalens vardag. Ansvarskänslan. Skuldkänslan. På gott och ont. För det är det som gör att vi ger det bästa av oss själva till andra. Men även det som äter upp oss inifrån.
”Glöm inte att applåder inte ger mat i magen eller ett tryggt hem, det gör däremot en lön värd namnet.”Selma Björk Matthiasdóttir
Samhället öppnar upp som en vårblomma i den första varma vårsolen och välkomnar livet och gemenskapen. Lyllos er som klarar av att njuta och ta nästa kliv framåt.
Dit ska vi också komma, i sinom tid.
Glöm inte att applåder inte ger mat i magen eller ett tryggt hem, det gör däremot en lön värd namnet.
Selma Björk Matthiasdóttir
