Insändare: Det får aldrig bli fel att sluta knarka

I synen på missbruk räcker det inte enbart att få stopp på användandet. Det måste finnas en rehabiliterande helhetssyn för att missbruket ska upphöra även i framtiden. Vad är syftet med böter, villkorlig dom och samhällstjänst när straffet samtidigt orsakar en livstids stigmatisering med försvårande för återgång till vanligt liv?

Missbrukaren betraktas som spetälsk vid försök att återgå till samhället som laglydig medborgare.- “Det var på missbruksvården jag lärde mig att injicera” är vanligt citat bland nedgångna drogmissbrukare.

Uppdrag Granskning publicerade serien “Drogerna på insidan”, där forskning visar att Sveriges missbruksvård snarare förvärrar för missbrukare. Omfattande sekretess för SiS-anstalter och annan behandlingsverksamhet gör Socialtjänstens arbete är svårt eller omöjligt att granska.

För en missbrukare är det svårt att sluta. Det handlar inte bara om att sluta knarka. Att sluta ta knark är det enklare i processen. Problemet ligger inte i att avhålla sig från missbruket, utan att avhålla sig från situationer och kretsar där drogerna finns. Förmågan till avhållsamhet är beroende på umgänge men umgänget är också beroende av drogerna. Det svåra är att sluta med destruktivt umgänge.

I princip alla jobb i Sverige kräver körkort. Straffade för narkotikabrott får problem med att skaffa körkort. Ett “myndighetsbeslut” eller “föreläggande” utan koppling till drogtillfället tar flera år att rätta till.

Exklusive böter kostar körtillstånd med villkor för provtagning och läkarintyg 20 - 30 000kr beroende på hemregion. Plus 15 - 20 000kr för körkort. Mer än dubbelt så dyrt som för den ostraffade. En paradoxal situation att behöva ett körkort för att få ett jobb, men behöva ett jobb för att ha råd med körkort.

Även drogfri med körkort har svårt att få jobb. Många jobb utesluts för den som är dömd för drogmissbruk. Jobb inom säkerhet, försvar, infrastruktur som telekom, post, elproduktion och kommunjobb som omsorg kräver rena register. Ofta föregångna med politiskt beslutade riktlinjer och regleringar som bedöms utefter objektivitetsprincipen. Men nu följer även privata arbetsgivare strömmen vad gäller belastningsregistret om än med andra sökmetoder som inte är lika tillgängliga för allmänheten. Till skillnad från register hos Polismyndighet gallras inte brott från dessa register bort efter tio år, utan finns kvar så länge registret själva väljer att lagra det. Mängdbrott blir till livstidsdomar.

Följande kan konstateras. Den som vill upphöra med droger, men inte klarar det utan samhällets hjälp, riskerar genom LVM tvångsvård att hamna i ett värre missbruk på grund av den undermåliga vård som erbjuds. För den som väl tagit sig ur missbruket försvåras omständigheterna att skaffa ett jobb i väsentlig mån.

Frågan blir vilket straffvärde vi egentligen har för narkotikabrott när incitamenten att sluta med droger är få. Straffvärdet står inte i proportion till gärningen, och har tveksam effekt på avhållsamhet. I stället för att underlätta fortsatt avhållsamhet från narkotika har vi byggt upp ett samhällssystem som sätter krokben för missbrukare som vill upphöra med drogerna för ett mer drägligt liv. Om rehabiliteringen saknar incitament för den enskilde att följa samhällssystemet riskerar vi att tvinga in enskilda missbrukare i parallell struktur, kriminalitet och onödig belastning på rättsväsendet.

Samhällets syn på tidigare drogmissbrukare är långt mycket skadligare än drogerna i sig. Ett evinnerligt kostnadshjul där vi aldrig kommer till bukt med problemen om vi inte förändrar vår syn på de som använder eller har använt narkotika. Det är fel att använda droger. Men det får aldrig bli fel att sluta knarka.

Niklas Nyström, Samhällsdebattör