Insändare: Det lackar mot jul
Den känslan, att kanske inte ha sina kära i närheten, kanske inte ens i samma land och kanske vet många av våra invandrade svenskar inte om deras mor, far, bror, farmor ens är i livet i hemlandet.
Den känslan, vid juletid, borde vara tillräcklig för var och en av oss för att förstå hur det måste kännas.
Juleljusen tänds, något färre än vanligt, på gator och torg, i husen och i butikerna.
Men i år känns det inte på samma sätt som tidigare år. Vårt land har blivit kallt och uteslutande istället för varmt och omfamnande av alla människors lika värde.
”Det är sorgligt. Inget annat än sorgligt hur snabbt det går att förstöra ett land och dess värdegrund.”Fru P
Aldrig trodde jag väl att vårt land skulle befinna sig i en gråzon inom rättssäkerheten för gemene man och aldrig kunde jag ana att det dessutom skulle ske med före detta respektabla partiers goda minne.
Aldrig trodde jag väl att jag skulle läsa om skolpersonal som är skyldiga att ange barnen till föräldrar som kanske ännu inte fått sitt uppehållstillstånd eller sjukvårdspersonal som ska rapportera den gamla, sjuka kvinnan som inte talar vårt språk och inte kan visa upp identitetshandlingar.
Det är inte mitt Sverige. Det har blivit någon annans. Någon som vill söndra och härska.
Angiveri och visitationszoner, rätt att söka upp människor i deras hem och rätt att utvisa offer för människohandel för bristande vandel.
Det är sorgligt. Inget annat än sorgligt hur snabbt det går att förstöra ett land och dess värdegrund.
Fru P
