Insändare: En huvudlös budget

Än mer bekymmersamt är utbildningsminister Johan Pehrsons agerande. När jag nyligen såg honom i en intervju på Rapport framstod han som både osäker och oförberedd. Pehrson, partiledaren som tagit stor stolthet i att framstå som om han precis svalt den sista tuggan korv och torkat bort senapen ur mungipan, sökte efter orden och stapplade fram sina svar.

Han verkade nästan förvånad över frågor om svensk utbildning, som om ämnet var nytt för honom. Och kanske är det så, då han mig veterligen helt saknar pedagogisk bakgrund.

Skolminister Lotta Edholm — någon mer insatt får gärna förklara skillnaden mellan de olika ministrarna — har åtminstone en bakgrund som skolborgarråd och tidigare ordförande i utbildningsnämnden. Hon borde vara väl medveten om de utmaningar som skolan står inför. Ändå tycks hon inte ta lärarnas och elevernas situation på allvar. Var är de kraftfulla åtgärderna för att motverka den ökande lärarbristen och de försämrade arbetsvillkoren?

Nedskärningarna fortsätter, och konsekvenserna är redan märkbara. Lärare varnar för en ohållbar arbetsmiljö, elever får inte det stöd de behöver, och kvaliteten på utbildningen riskerar att försämras ytterligare. Enligt fackliga företrädare står vi inför de största nedskärningarna på över tre decennier. Detta är inte bara ett svek mot dem som arbetar inom skolan, utan mot hela samhället.

I flera kommuner har protester och manifestationer genomförts för att uppmärksamma den kritiska situationen. Lärare ropar efter investeringar i vår gemensamma framtid, inte fler nedskärningar. Våra elever förtjänar en skola där de kan växa och utvecklas, och våra lärare förtjänar rimliga arbetsvillkor.

Sverige förtjänar en bättre utbildningspolitik som sätter eleverna och lärarna i första rummet. Något annat är helt enkelt oacceptabelt.

Simon Fuglsang