Insändare: Femtiosju (57) nyanser av brunt

Nej, Jimmie Åkesson är inte nazist – även om han anslöt sig till ett parti som då (1994) hade starka kopplingar till nazismen. Men Sverigedemokraterna som parti är inte detsamma som dess partiledare. De 57 redovisade incidenterna ger en bättre helhetsbild av partiet och dess ideologiska hemvist. Här ryms åtskilliga exempel på att den bruna kulören har bred förankring bland såväl gräsrötter som förtroendevalda. Många har uteslutits eller avgått men flera finns också kvar och är aktiva i partiet.

Jimmie Åkesson må vara indignerad över att kallas nazist men han borde vara än mer indignerad över de många högerextrema medlemmarna i partiet. Att hylla Hitler och håna förintelseoffer – en av de 57 punkterna i DN:s ledartext – är för mig så brunt det kan bli.

Å andra sidan tycker jag att uttrycket ”den blåbruna sidan” som Per Bolund använde i partiledardebatten nyligen är en grov förolämpning mot de tre oppositionspartierna M, KD och L. Inget av dessa partier kan beskyllas för högerextremism i någon form.

Det är illa nog att dessa partier är beroende av SD för att bilda regering. Utmaningen för oppositionspartierna blir att dels hålla SD utanför en eventuell regeringsbildning, dels att förhandlingar med SD inte ger utrymme för extrem nationalism av något slag. Om detta vet vi inget idag men utmåla inte partier som inte på några grunder har likheter med vad som anförs i min inledning.

Personligen beklagar jag M:s, KD:s och inte minst L:s vägval. All kraft borde läggas på att återupprätta alliansen med tydliga markeringar mot ytterkantspartierna V och SD. Som medlem i Liberalerna i mer än 60 år – och aktiv politiker under de flesta av dessa år – är det smärtsamt att se en utveckling med ett regeringsalternativ som är beroende av SD. Kan man hoppas att L:s landsmöte i november tydliggör gränsdragningen mot alla former av högerextremism?

Än så länge lever jag på det hoppet!

Ronny Karlsson, Trummenäs