Insändare: Gud är större än socialismen
Med all respekt för den alltid läsvärde politiske chefredaktören Ljunggren, kommer denne dock till korta mot min gamle söndagsskollärare, som troget på söndagar med fiolen på cykeln infann sig i byskolan för att upplysa oss barn om detta kyrkans verkliga väsen.
Det var varken makthavarnas ”kommandohöjd”, feodalväldets egendomar, ”konservativa högkyrkliga” herrar eller andra. Det vi fick möta och veta var, att kyrkan är den äkta kärleken, den eftersträvansvärda ödmjukheten, där ingen av oss är större eller mindre än andra, där ingen förhäver sig, trampar på andra eller sätter sig på maktens höga hästar.
Gud är alltså större än socialismen!
”Gud är alltså större än socialismen!”Bengt Olof Dike
Det är i stället denna ideologi, som i nästan ett århundrade har lockat och fascinerat unga drömmare och än i dag får många att med revolutionärt präglad stolthet och väl inövade slagord i höga decibeltåg marschera på gator och torg, som står för just det som av Ljunggren tillskrivs kyrkan: kommandot, makten (över andra), elitismen, nedtrampandet av oliktänkande.
Att därför likställa kyrkan och dess tvåtusenåriga kärleksbudskap med socialismens i praktiken globalt dokumenterade maktinnehav är – för att i kyrkovalstider vara mycket snäll mot artikelförfattaren – en överdrift av betydande mått. Men det kan samtidigt inte förnekas, att överdriften är slug och säkerligen får både drömmarna och dem, som ännu inte börjat drömma men känner sig lockade till slagordens torftiga paroller, att känna sig utvalda att fortsätta eller påbörja marschen till det tänkta politiska lyckoriket.
Men såväl de som Ljunggren bör besinna, att Jesus inte var (den förste) socialisten. Han var inte alls socialist. Kyrkan och kristendomen är människokärlek. Socialismen i praktiken är motsatsen!
Kyrkan och kristendomen är det okränkbara människovärdets alltid osvikliga garanter. Socialismen i verkligheten är det ständiga trampandet på, och kränkningen av detta värde.
Kyrkan och kristendomen står för den äkta friheten och demokratin. Socialismen däremot för den falska – de vackra och förföriskt lockande orden men som lika snabbt kan förbytas i hatets, hotets förverkligande.
Varför skulle, bäste men i åberopade text inte särskilt lyckosamme, ”söndagsskollärare” kristendomen då ”kidnappa” kristendomen?
Låt mig dock avslutningsvis betona Svenska kyrkans alltid öppna och välkomnande famn, vilken självklart finns också för socialister. Deras åsikt respekteras nämligen fullt ut i den kristna kyrkan, medan oliktänkande inte möts med samma respekt av socialismen.
Bengt Olof Dike
Stig-Björn Ljunggren svarar på söndag.
