Insändare: Närodlat är bra, men ...

Dels är det alltför många som tar all utbildning vid samma läroanstalt. En för stor andel gör sedan också karriär på samma ställe.

Dels är rörligheten mellan högskolesystemet och samhället utanför alltför låg. Sannolikt är det svenska högskolesystemet unikt i att en forskare kan få höra att hen inte kan bli docent för att hen inte varit lojal mot sin institution. Vilket alltså en av mina externa forskarstuderande, som tog delar av sin forskarutbildning vid BTH, fick höra från sitt ”hemuniversitet”.

Söker man en tjänst på en högskola är det sällan en merit att ha erfarenhet utifrån även om den är kvalificerad. I själva verket är meritsystemet riggat mot rörlighet genom snävt fokus på att ha hunnit publicera många artiklar i engelskspråkiga tidskrifter.

Rankingsystemet är dessutom tämligen kommersiellt och inte så ”vetenskapligt” som många tycks tro.

Låg rörlighet gör att akademisk inavel lätt frodas. Man kan bli ”världsberömd” i sin närmiljö.

Bristen på externt perspektiv kan ibland ta sig komiska uttryck. På BTHs hemsida stod det länge att ”det akademiska året i Sverige är indelat i fyra perioder”. Någon var så hemmablind att vederbörande inte visste att universiteten i Sverige har ett tvåterminerssystem.

På prestigeuniversitet i USA och flera andra länder är det inte ens lov att ta hela utbildningen fram till doktorsexamen vid samma institution. Och internrekrytering ses närmast som något korrupt. Erfarenhet av andra utbildnings- och forskningsmiljöer bör vara en viktig och självklar del av en utbildning Liksom det borde vara en merit att ha haft kvalificerade jobb utanför akademien.

Tanken med adjungerade professorer och gästprofessurer är att åstadkomma korsbefruktning. Men det finns inga siffror på hur många av dessa som faktiskt kommer utifrån.

Ett skäl till den låga rörligheten är att det i Sverige ses som en rättighet att inte behöva flytta på sig. Det är inte smickrande för högskolesystemet att det är en självklarhet i en officerskarriär att man måste tjänstgöra på olika typer av befattningar. Och att det då ingår att flytta på sig.

Henric Johnson har visserligen betydande delar av sin utbildning från BTH och gjort akademisk karriär här. Men han har delar av utbildningen från framstående universitet i USA.

Och han har varit gästprofessor på ett av världens högst rankade universitet, Stanford. Han har varit chef för enheten för forskning mm vid Sveriges ambassad i Washington. Självklart är det viktigt att han gjort ett kvalificerat jobb vid BTH.

Det kan till och med vara en fördel i regionala kontakter att vara bleking. Men det är avvikelserna från den närodlade norm som frodas vid svenska högskolor som ger hopp om att BTH fått en utmärkt rektor.

Lars Emmelin, professor emeritus, BTH

Svar direkt från Markus Alexandersson:

Jag har inget att invända mot vad Lars Emmelin anför. Hela min poäng handlade om betydelsen av att ha en högskola i Blekinge, att det i och med etableringen blev möjligt att i sitt hemlän börja som student på grundutbildningen och efter utlandsstudier, prestigefulla jobb och uppdrag avancera till professor och rektor - och att jag tror att det möjligen betyder något.

Jag avsåg inte diskutera akademisk meritering i vare sig generella termer eller i det specifika fallet, snarare understryka betydelsen för en region som Blekinge att husera institutioner som förädlar talang, att det finns något som håller unga människor kvar i länet.

Att det också gör något för självbilden.

Vi är helt överens om att Johnson är lämplig utifrån sina meriter och inte utifrån att han är bleking. I vilken omfattning en djup förankring till platsen där man verkar i en inflytelserik position är betydelsefull är ändock en relevant och intressant frågeställning.

Markus Alexandersson, ledarskribent