GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Insändare: Rösta in okunnigheten?

Nu har vi fått höra hur olika nomineringsgrupper vill presentera sig inför kyrkovalet 19 sept 2021.
Publicerad 11 september 2021
Detta är en insändare i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Frikyrkor klarar sig utan detta jippo.
Frikyrkor klarar sig utan detta jippo.
Foto: Johan Nilsson/TT

Här kommer en rapport inifrån, hur det är att arbeta i kyrkan med partipolitiska företrädare i kyrkorådet.

Jag har tjänat i aktiv tjänst i trettio år i Svenska kyrkan. Alldeles för många gånger har jag mött personer som är inröstade utifrån partitillhörighet, där kunskapen om kyrkans uppdrag varit dålig.

När det blir konflikter i kyrkan beror det ofta (inte alltid) på att kyrkorådsledamöter inte har förstått sitt uppdrag, utan lägger sig i själva verksamheten, för att styra den.

Kyrkorådet har endast mandat att fördela pengar till de olika verksamheterna. Sedan är det präster, musiker och pedagoger som yrkesskickligt utför den kristna trons uppdrag.

Det blir lite löjeväckande i mina ögon att läsa om ”allas lika värde” och ”folkkyrkans förankring” när detta är själva kyrkans identitet alltsedan Jesus vandrade på jorden! Det har inte de partipolitiska grupperna tillfört, och de är ingen garant för det! Tvärt om är det de som lärt av kyrkans tvåtusen år gamla mänskosyn.

Det blir också ganska tröttsamt att läsa hur partipolitiska grupper påstår sig inte vilja föra in sin politik i kyrkan, men argumenten slutar ofta med: ”

- ”Rösta på oss i Sockerpartiet så att inte Saltpartiet får några mandat!”

Då är det ju likväl partipolitik som styr motivationen! Ni biter er själva i svansen.

Allt för många gånger har jag mött kyrkorådsledamöter som illa dolt sin misstro mot kristen tro.

- Det är bra att det finns ateister inom kyrkan så de får lite verklighetsanknytning!

- Jag ville egentligen inte vara med på nomineringslistan, men jag var den ende som var konfirmerad, så jag fick ställa upp…

Andra frikyrkor klarar sig alldeles utmärkt utan detta jippo, som vi ska igenom vart fjärde år. I normal demokratisk ordning röstas en styrelse fram och godkännes. Demokratin är djupt förankrad, bortom partipolitiken. Det kan vara ödmjukt att inse det.

Vad gäller vigselfrågan så fick Svenska kyrkan den juridiska rättigheten år 1734, eftersom kyrka och samhälle hörde ihop i en enhet. Nu är det dags att släppa den. Kvarstår gör att varje par är välkommen att få en välsignelse över sin relation, i trohet.

Det är också märkligt att läsa alla era brinnande pamfletter ”hur viktig kyrkan är” plötsligt, när vi inte ser er i gudstjänstlivet. Ni är inte trovärdiga.

Min älskade moderkyrka lider själv av identitetskris, som ni är med och driver fram. Sekulariseringen har nu gått så långt att många t ex uppfattar dopet som en namngivningsstund med solist, där prästen skall ”tona ned det religiösa”.

Kyrkan själv vågar inte skriva ut att målet är att göra JESUS KRISTUS känd, trodd, älskad och efterföljd. Varför? För att stöta sig med vem? Och vart skall man vända sig om man vill bli kristen, när kyrkan själv är så svag i sin identitet att man kan höra ”var och en får ha sin tro”??

Kanske har Sockerpartiet lyckats göra Svenska kyrkan till ett Allmänt Salighetsverk till slut, det som påbörjades på 1950-talet.

Från min självupplevda horisont, med böner för oss alla.

Och visst skall jag rösta, bara för att höja statistiken…

H Fransson, V.D.M.