Insändare: Vuxnas skärmtid då?
Barn gör som vuxna gör, inte vad vi säger till dem. Nu handlar det om skärmtid, hur begränsar vi barns skärmtid, hur begränsar vi vår egen skärmtid som goda förebilder.
”Kanske testa att skriva en inköpslista på papper, eller att föra anteckningar på papper på nästa möte och inte använda onenote.”Peter Christensen
Det sistnämnda är en svår utmaning för många vuxna.
Mobiler, surfplattor, datorer och TV är ett allt mer integrerat hjälpmedel i vår vardag och på våra arbeten. Bara att skriva denna insändare blir en halv timmes skärmtid vid datorn.
Dessförinnan har jag läst tidningarna på läsplattan med morgonkaffet. Efter denna insändare ska jag kolla olika emailkonton, och därtill skicka några mejl. Därefter är det dags att läsa igenom en rapport som det ska skrivas ett yttrande om. Allt är skärmtid.
Sedan gymmet, då är mobilen med när jag lyssnar på musik i mina hörlurar. Jag åker till affären, tar fram mobilen för att kolla inköpslistan, det blir skärmtid. Därefter kom jag på att jag glömde släcka lamporna i köksfönstret, då tar jag återigen fram mobilen och släcker lamporna.
Efter gymmet är det ett distansmöte på ett par timmar, skärmtid. Även idrotten ökar skärmtiden, som att anmäla sig till en orienteringstävling, efter tävlingen kan loppet analyseras på en skärm.
På kvällen hittar jag en intressant film på en streamingtjänst, då castar jag filmen till TV:en och det blir skärmtid på en stor skärm, och skärmtiden fylls på. Detta är bara några exempel på det jag vill kalla skärmtid. De digitala hjälpmedlen blir allt mer integrerade med vår vardag.
Jag har inget enkelt svar på hur vi ska begränsa barns skärmtid när vi vuxna i den vardagliga tillvaro är så djupt integrerade med dessa verktyg. Jo det går nog, själv försökte jag att återgå till pappersalmanacka för några år sedan, det misslyckades eftersom jag använt digital almanacka sedan 90-talet.
Kanske testa att skriva en inköpslista på papper, eller att föra anteckningar på papper på nästa möte och inte använda onenote.
Nu är jag som pensionär ingen nära förebild för barn, så jag ser trots nämnda exempel ingen större nytta med att våga mig på dessa experiment.
Att stänga av aviseringar som låter eller brummar i telefon och klocka kan vara ett sätt att träna sig i att låta luren ligga och bli mer närvarande i rummet. Man måste inte svara på en gång.
Är det viktigt så kan man ju använda telefonen till att ringa med.
Peter Christensen, Nättraby
