CNN:s reportage om slavhandel i Libyen har väckt känslor. Men som vanligt i dessa sammanhang begränsar media perspektivet. Att Nato bombade sönder Libyen 2011 nämns inte. Det är som utraderat ur historien.
Ändå är det den viktigaste informationen om vi önskar förstå varför det idag råder kaos och misär i Libyen. Därför lite bakgrund.
Libyen var 1969 när den nationella revolutionen genomfördes ett av jordens fattigaste länder. De flesta var analfabeter och människor svalt. Men oljan nationaliserades och USA och Storbritannien tvingades lämna sina baser. En snabb utveckling av landet följde.
Innan Nato angrep 2011 hade Libyen Afrikas högsta och jämnast fördelade levnadsstandard. Utbildning och sjukvård var kostnadsfri. Det var en suverän, sekulär stat, av WHO och Unesco rankad som High Human Development-land, nr 53 av 194 undersökta länder.
Libyen hade god självförsörjningsgrad av livsmedel trots att nio tiondelar av landet var öken. Det möjliggjordes av ett sinnrikt bevattningssystem med pipelines från underjordiska sjöar under Sahara och subventioner till jordbruket.
Libyen öppnade för fattiga afrikanska länder att låna pengar till investeringar utan att göra sig beroende av IMF och Världsbanken och stod i Afrikanska unionen emot USA:s försök att militärt etablera sig på den afrikanska kontinenten. Stora utvecklingsprojekt finansierades av Libyen som också ville skapa en till dollarn konkurrerande världsvaluta, gulddinaren.
Studenter från fattiga afrikanska länder fick på förmånliga villkor studera till läkare och ingenjörer på Nasseruniversitetet i Tripoli och landet hyste många gästarbetare.
USA:s ambassad klagade, enligt WikiLeaks, i korrespondens med Vita huset på ”resursnationalism” och rekommenderade Pentagon att ta itu med problemet.
”Natos War on Libya” av Maximilian Forte och ”Libyens geopolitik” av Ola Tunander ger bilden av hur lögner, idag vederlagda och dementerade, fördes ut av media som krigspropaganda. När Gadaffi förklarade att Al Qaida ledde markkriget förlöjligades han trots att den ökände Abdulhakim Belhadj var ÖB i Natos marktrupper.
Under falsk flagg, skydd av civilbefolkningen, bombades landets infrastruktur sönder och samman i 9 658 flyganfall under 207 dagar. Bevattningsanläggningarna var bland det första som bombades. Därefter fabrikerna som tillverkade reservdelar. Skolor, Nasseruniversitetet och sjukhus var bombmål. Det var det största raset i Failed States Index som noterats.
Svenska Jas Gripen hjälpte Nato att rekognoscera bombmål och svenska soldater spred propagandaflygblad som i strid med internationell rätt uppmanade till regimförändring. 240 svenska riksdagsledamöter röstade för krossandet av Libyen. De sover nog gott om nätterna för av svenska media behöver de inte frukta sanningen.
Medias motto tycks vara: Nämn inte Libyenkriget!
